Man finner i Norrlandsposten följande lasvärda uppsats: Några ord om politisk och religiös frihet. Vi hafve vid flere tillfällen sökt visa att den religiösa och politiska friheten, sannt förstådda, äro oskiljaktiga och att de räcka hvarandra handen till ömsesidig utveckling. Ehuruväl detta icke alltid erkännes af dem, som ensidigt yrka på politisk frihet, icke heller af dem som fordra den religiösa, synes oss dock saken vara fullt bevittnad af årtusendens historiska vittnesbörd, äfvensom det än i dag visar sig att i det land der den högsta religiösa frihet råder, der finnes äfven den största politiska och tvärtom. En blick på Förenta Staterna och England visa detta positift å ena sidan, liksom äfven på de strängt katholska, intoleranta, negatist å den andra. Ått asarter eller, att vi så må säga, onaturliga sidoskott, hvilka man icke kan gilla, finnas utgå från dem begge, är intet bevis mot giltigheten af åsigten i sin allmänlighet, ty icke t. ex. förringar kommunismens läror den sanna politiska frihetens läror, liksom icke heller t. ex. baptismens den religiösa, utan dessa och dylika irringar oaktadt framstå de dock tillid6en och möjligheten af sitt utförande i sin fulla glans, fullkomligt orubbliga, liksom solen icke fördunklas för det att några molnfläckar draga förbi den, utan qvarstår lika skär och ren långt efter sedan molnslackarna gått till sitt intet. Om håri ligger en obestridlig sanning, kunne vi ej förstå hvarföre intoleransen längre spjernar mot udden, eller hvarföre de, som med munnen full skryta af att vara den politiska frihetens ifrigaste kämpar, ändock med så mycken bitterhet anfalla den religiösa frihetens försvarare. Vi hafva alltid misstänkt att de, som påyrka ett visst species af frihet, men fördömma alla andra species deraf, antingen icke äro fullkomligt ärliga srihetskämpar, utan af en eller annan serskild an ledning uppträdt såsom sådana, eller ock icke gjort sig fullt reda för det mål, dit de syfta. Utan tvifvel skulle man ganska mycket förolämpa dessa herrar, om man satte i fråga ärligheten af deras politiska tro; nåväll men hvarsöre draga de icke i betänkande att icke ollenast ifrågasätta utan rent af förneka ärligheten hos dem, som strida för den religiösa friheten? Redan häri ligger ett bevis på att de icke äro ärliga kämpar för friheten, eller ock att de icke gjort sig reda för sitt kall. I Utan tvifvel återkomme vi snart till detta ämne; men inkomne på detta kapitel kunne vi icke underlåta att i sammanhang härmed yttra några ord om friheten att sammankomma för att samråda och utvidga sin erfarenhet i politiska och religiösa frågor. I vårt land, der man ännu hvilar i politiskt barnatillstånd och af regeringsmakten i allmänhet äfven behandlas såsom omyndig, har man ej heller serdeJes mycket begagnat sig af rättigheten att fritt sammankomma och diskutera politiska frågor, I en rattighet som i England nått den höjd, ati