Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1855, sida 1

heten, att en uppslagen förlofning var ett valkommet ämne för alla hufvudstadens gista och ogista fruntimmer. I Slutligen kom han att tänka på en hemlig förlofning; ett! ögonblick trodde han sig ha funnit en utväg, men då syntes det hela honom vara en synd mot den olyckliga flickan, ett afskyvärdt, ett hvarje rättänkande menniska ovärdigt bedrägeri. Andlligen beslöt han uppgifva alla möjliga försök i detta afseende, då han — såsom han anmärkte — ej behöfde dem, hvilket var sannt, men på ett annat sätt än han menade. Emellertid föresatte ban sig att läsa åtskilliga böcker, som handlade om kärlek; bland dessa var , Werthers lidande, men boken gjorde ej det intryck på honom som han väntat, tvertom ansåg han Werther för en halfförryckt svärmare; deremot behagade några franska romaner honom bättre, och han sade slutligen till sig sjelf, att den högsta njutningen måste ligga i ett beständigt fladdrande från blomma till blomma och från rus till rus; på detta sätt vore man fri, och älskade likväl. Verldens störste män, hade de någonsin förslösat sin kärlek på en enda? Nej, de hade än plockat den ena blomman, ån den andra; och voro ej dessa män, dessa stora snillen för menskligheten lysande meteorer, dem man borde efterfölja? Det kunde blott vara en trångbröstad hvardagsmenniska, som endast kunde inrymma en kärlek i sitt hjerta, hvilken ej kunde omfatta allt som mötte den på dess väg. Hubert hade så arbetat sig in i en labyrinh af tankar, att han knappt sjelf kunde hitta derutur; de hade hoptrasslat sig till en gordisk knut, som endast ett svärd kunde upplösa. En månad hade förflutit, och grosshandlarens nya fartyg skulle gå af stapeln. Han hade bedt Emilie gifva det namn, och det blef kalladt: ,Fortuna. Matroserna voro redan förhyrda, men Stokberg sade sig ej ha funnit någon kapten; emellertid lät han, med biträde af en gammal sjöofficer, på det elegantaste inreda den blifvande kaptenens hytt, och föra sina bästa viner ombord. En dag frågade han liksom tillfälligtvis sin hustru, huruvida hon hade något emot, att Emilie åtföljde sin tillkom lI mande man på hans resor. Fru Stokbergs moderskänsla ösver. valdigade henne och hon var döf för alla sin mans skäl; dåj inträdde Therese i detsamma, hon fick veta hvarom frågan var och hjelpte sin far, i det hon sade: . — Jag tycker att det är det riktigaste Emilie kan göra. Vi veta alla att sällskapslifvet ej synnerligt roar henne, att hon, innan hon blef förlofvad, nästan alltid hade tråkigt; och när Raa en gång reser, skall hennes längtan efter honom göra hennejj I