Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1855, sida 2

len hade folkmassan stormat de bankrutterade bankirernas kassahvalf, men funnit dem — toma. ÄAAAk. EEE Fahlu Tidning meddelar söljande poem af en ung sinsk skald, hvilket temligen säkert kan anses uttrycka en god del af den allmänna sinnesstamningen i det kära systerlandet: Till vära Svenska vänner. Tiderna ä ej som de fordom varit, De gamla tiderna ha varit och farit. Kanteletar I. Gud gaf ej mig den kraft jag ville ega Att allt, ja allt er kunna öppet säga, Hvad käns och tänks uti vårt fosterland; Jag kan blott tolka hvad mitt hjerta känner, Men tagen det, o våra Svenska vänner, Alltsom en helsning ifrån Saimens strand! Och tron de ord, jag, rörd af minnen, stammar, Att forntids kärlek oförändrad flammar I hvarje finnes bröst, som fordom varm! Det öde, hvilkets glaf oss åtskils förde, Som ytans sköna harmoni förstörde, Det har ej dödat minnet i vår barm. De band, som folken sinsemellan knyta, Dem kunna icke verldens kungar bryta, Trots sina bajonetters herrskarord! Det finns en makt, som trotsar dessa knektar, Den legda här, som, mot dagspenning, fäktar För mörkrets makt uppå vår ljusa jord. Der bortom hafvet bor ett folk, o bröder, Uti hvars barm densamma lifskraft glöder, Som drifvit andra folk i verlden opp. Väl är vår vilja smidd i band och bojor; Men det bor kärlek uti bondens kojor Och i hans hjerta spirar herrligt hopp. Ej har Försynen gjort vårt land till grafvens, Ej har historien dömt vårt lif till slafvens, Fast glömdt af verlden Finska folket blef. I seklers lopp vårt lif i blod sig färgat; Men stridens ära, den har Finland bergat, Fast ärans följeslagare en boja blef. En Robinson på klippan vi oss funno, Då krigets åskor, tynande, försvunno Och det blef fred. Som efter stormig natt Skeppsbruten sjöman uppå klippan vaknar, Der far och mor och bror och vän han saknar Och dignar för nödvändigheten, matt; Så efter slutad kamp vi ögat höjde Mot folkens Gud, som våra krafter böjde Och kallt nedstötte oss i oväns famn. Vi stodo der ett folk, af sorg betaget, Utarmadt, blodigt, uti bojor slaget, Vi egde knappast mera qvar ett namn. Hvar var vår forntid? Framtiden var öde, Och Finland stod på listan af de döde, Åt glömskans tunga natt hemfallna folk; Vi egde ingen, att vår framtid klaga, Vi voro få, af kriget svultne, svaga, Vårt elände var smärtans enda tolk. Man tog oss allt, hvad anden dyrast egde, Och hvad som lemnades man noga vägde; — Så stodo vi, husvilla, på vår strand. — Men andens lif i våra pulsar svällde, Vi sveko ej, då allt för oss det gällde, Och det blef dager i vårt dystra land. Så länge som ett folk ännu kan andas, Kan ej dess drift till lif och frihet bandas, Trots bojorna som smidas om dess kropp; — Så framsteg ur ruinerna och blodet Utaf vårt sista krig det Finsk modet I en föryngrad form i dagen opp. Det är en skuggbild ej, som dårar jago, Att uti lifvet trädt hvad förr var saga, Det Finska folkets nationalitet; Det verk, som börjats uppå våra stränder Af tusen sinom tusen brödrahänder, Ar fukten af vår kärleks verklighet. Det bredes ljusning öfver Saimens stränder, Som då en morgonrodnads glans sig tänder Ikring ett landskap, vaknande ur natt; Den tagit slut vår långa vinterdvola. Vår morgons ljusfärg är den nationala, Och Finlands bjerta klappar lugnt och gladt. Dock ej som främmande vi stå på stranden, Men broderligt vi räcka Sverige handen Till Nordens stora, helga union. Ej Sveablod i Suomis ädror svallar, Men stora minnens höga röst oss kallar, Och Finlands bildning är ju Sveriges son. Tag, öfver hafvet tag vår varma helsning! När en gång stundar Finska folkets frälsning Ur sina bojors nu jernhårda band, Då med ett hjerta, höjdt af ädelt minne, Skall Suomi-sonen med sitt trogna sinne Stolt räcka Sveas son sin brödrahand. Som Finland lidit, blödt för brodrens ära, Då Sveriges kungar ville lagrar skära Och med Historien vigde Sveas namn, — Så skolen visst en gång, då tiden stundar, Att upprorsfacklor lysa våra lundar, J bjuda oss er varma brödrasamn. Hurra för Sverige, Nordens bildnings moder! Hurra för Finland, eder yngre broder, Som, värdig, söker plats bland Nordens folk! Ett folk, som vaknat, vigs med evigheten, Skål för den Finska nationaliteten, Ett handslag på, att vi å brodrasolk! Inrikes Nyheter. Götheborg. I morgon afton gifves den första af direkt. J. Czap ks subskriberade musikaliska soirer, der man bjudes på nästan uteslutande storar