Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1855, sida 1

Novell af N. Ciörup. örrersdltning från Danskan. I 2 Rosen på Heden. I (Forts. fr. N:o 84.) Medan man samtalade härom, framträdde till Huberts stora förvåning en herre, i hvilken han igenkände doktor Löwberg. och hälsade på paret. Kaptenen presenterade läkaren för grosshandlaren och hade äfven ämnat göra det för Hubert, om Löwberg ej skyndat sig säga, att de redan voro gamla bekanta. Sedermera, under samtalets gång, berättade kaptenen att han gjort bekantskap med doktorn i samma hus, der han första gången sett sin Emilie. Grosshandlaren yttrade att han ännu icke visste, hvilket bus som menades, och Emilie svarade att han nog torde påminna sig Fanny Rosenberg, som ibland besökt dem. Då doktorn ämnade gå, qvarhöllo både svärfadern och mågen honom samt bådo honom följa med och soupera på Fortunen. Lovberg emottog bjudningen, hvarefter sällskapet återvände till Klam penborg, lät spänna för och åkte till Fortunene. Dit ankomne, tog man plats i ett lusthus, hvarifrån man hade utsigt till stranden. Thekoket surrade på bordet, och den hvita ångan uppsteg långsamt genom trädens löf. Alla voro i den muntraste sinnesstämning, och grosshandlaren och läkaren blefvo allt bättre och bättre vänner. Hubert betraktade, blossande på sin cigarr, den blå himlen och de förbitågande skyarne. Såsom det understundom händer, lågo molnen i olika, hvarandra motsatta luftströmmar, och då sålunda en sky sakta gled förbi och under en annan högre upp, förekom det honom som ett förhänge, hvilket drogs åt sidan af osynliga händer, medan ögat spändt blickade efter hvad den vunna utsigten uppenbarade. Så som han här satt och nyfiket betraktade den ena skyformationen efter den andra, så var äfven hans lif ett oafbrutet sökande efter något bättre och riktigt, men han gaf sig aldrig tid att rätt draga förbänget åt sidan, han blickade endast flyktigt in i den öppnade helgedomen och lät fantasien derefter fylla hvad som felades. Den sålunda bildade åskådningen kunde han fasthålla någon tid, till dess förnuftet och betraktelsen visade det oriktiga deri, men då var det ofta ej tillåtet att åter Jyfta förhänget, eller var hans sinne ej öppet för intrycket af Ne