Sera Sig tor dess uppråtthållande, nemligen derföre: att det sör allenastyrelsen och reaktionen oumbärliga stödet i Rysslands makt icke må alltför mycket försvagas eller gå helt och hållet sörloradt. Sådana storre, mera omfattande vyer äro konservatismens höjdpunkter förbehållna. Likasom hr Wijk är konungens man och konservatif rätt fram, utan att vilja synas annat än han är, så är ock Götheborgs tredje representant, hr rådman Björk en öppen och trofast demokrat. Folkets, frihetens och lagarnes man af allt sitt hjerta och med hela sin själ, är han derföre en bete noire för allt hvad privilegierade och godtycke heter, och likaså för de rå. z Svårare är för karakteristikern att träffa den andre bland Götheborgs riksdagsfullmäktige, hr grosshandlaren Wern. Med honom och hans politiska karrier under förra riksdagen tyckes förhålla sig ungefär så, som med första elementet i det representationstörslag, för hvilket han så mycket ifrat, eller den såkallade bildningen. Man har ej svårt att fatta det andra elementet, förmögenheten. Denna kan graderas efter riksdaler, skillingar och runstycken, är något ganska konkret och posisift; och likasom det skulle liknelsevis kunna sägas att hr Björk är sjelf en personlig representant eller lefvande symbol af det demokratiska Örebro-förslaget, så är ock hr Wijk en trogen representant af förmögenhetselementet, hvilket merändels är besatt konservatift. Men rätta betydelsen af och något positift uti den der Dbildningen, sådan den förekommer i hr Werns omhuldade förslag, kunna vi omöjligen få fatt på. Ju mera vi sökt få rätt derpå, desto mera blir föreställningen sväfvande, förlorar alla bestämda drag, motsäger sig sjelf, och upplöser sig slutligen i en oredig töckenbild. Såsom en dylik nebulosa förefaller ock br Weerns politiska bana under sista riksmötet. Ej obilligt skulle äfven hr Weeros politiska konduit kunna liknas vid konungens af Preussen. Liksom denne underskrifver Vestmakternas och Österrikes förklaringar och är fullt ense med dem i ordom, men, när det kommer till handling, aldrig vill slå till, utan då söker hindra äfven de andra derifrån och alltid har undanflykter till hands för att ställa sig på en linea, som närmar honom till Ryssland; likaså var hr Wero under diskussionerna merändels ense med oppositionen, men när det gällde votering — vips var ban vriden åt regeringens sida. I ord sparade han ej beller på förklaringar att han icke hyste något förtroende till regeringen, men kom det till kritan och oppositionen pligtenligt, såsom företrädesvis i kredititfrågorne, skulle med sitt votum för konungen formligen tillkännagifva det bristande förtroendet till hans ministrar, då var hr W. icke längre med. Då hade ban alltid binder för att göra saken till kabinettsfråga, och skäl hvarföre ett misstroendevotum icke nu vore på sitt ställe; ibland fanns han icke på sin bänk, och vid dechargefrågans afgörande, då voteringen om 107 S egde rum, hade han till och med rest bort från riksdagen. Många påstå, och det har äfven blifvit br Wern sörebrådt i tryck, att han mer än en gång under riksdagen frälste ministrarne. Det är precis på det sättet preussiska politiken också frälsat Ryssland. Gerna skulle vi se att hr Wern kunde förklara sitt handlingssätt, ty med verklig ledsnad instämma vi i en förebråelse mot honom, åfven af aktning för det namn han bäår; det hans fader, såsom representant, så välförtjent hade gjort frejdadt. Men svårt är för oss att begripa, hvad vi hitiills hört ingen menniska kunna förstå. Med hr Werns insigter, erfarenhet och omdöme, är det för oss oförklarligt, huru han skulle kunna undgå att inse, likt den öfriga oppositionen, den ovilkorliga angelägenheten af en skyndsam ministerförändring, framför allt under nuvarande betänkliga politiska kris, då det väl om någonsin, vore angeläget att landet bade en styrelse med anseende och kraft, en regering med aktning och förtroende både utom och inom landet. Eller medför nuvarande förhållande verkligen heder eller lycka för nationen? Hr Wirns svar på denna fråga blir säkerligen ej annat än hela oppositionens, — formligen afgifvet då tvenne riksstånd begärde den nuvarande ministerens aflägsnande. Halten och beskaffenheten af de utaf regeringen aflåtna propositioner, framför allt i tulloch bränvinsfrågorna, förstår hr Wiern mer än val attibedöma. Att konungens konstitutionella rådgifvare, alldeles oförmögne att uppfylla sitt egentliga kall, nedsjunkit till rollen af handsekreterare, samt att de verkliga råden icke gifvas i konseljen, utan komma kamarillavägen, just likasom i sistnämnde frågor; — sådant är jemväl hr Wern lika noga bekant som alla andra. Hr Wern hörde tydligen sjelf i Borgareståndet den 17 sist. Maj vid slutet af diskussionen om tulltaxan, till protokol let yttras: Ådet en representant förklarat, att han, oaktadt Rikets Stånders beslut, wvore så såker om förbudens bibehållande, som om han hade dem på fickan. Sådana yttranden, komna från en representant, som har sina sinnen i behåll, kunna svårligen fällas utan bestämda loften och försäkriogar från högsta ort, meddelade kamarillavägen; och propositionen om tillägget till 61 R. F. ger all möjlig trovärdighet åt tillvaron af dylika löften, likasom den bekräftar föresatsen att i trots af Ständernas beslut bibehålla förbuden. Att föresatsen slutligen måste öfvergifvas, torde endast få tillskrifvas den kritiska politiska stållningen, och att man icke vågade spänna bågen för högt, för att icke under en sådan period äfventyra ett till ytterlighet uppdritvet missnöje. Diskussionen om kreditif-frågan i Bondeoch Borgarestånden upplyste tillräckligt huru dermed stod till. Två andra representanter från de vestra kuststäderna, br grosshandlaren Hagman från Halmstad och grosshandlaren Berg från Uddevalla, befunno sig, såsom vi tro, i det närmaste på samma politiska linea som rådman Björck. Flärdlösa i sitt väsende och redbara till karakteren, hörde de till oppositionens kärna, hvarmed de äfven förenade förtjensten att icke genom talträngdhet belasta protokollet. Samma hedrande egenskaper utmärkte äfven rådman Fristedt från Wenersborg, om han också icke, som de nyssnämnde, stod fram bland den prononcerade oppositionen: i Parlanderska och Indebetouska lederna syntes han aldrig. Borgmästaren Hasselroth från Alingsås sannade ordspråket, att frukten icke faller långt ifrån trädet, och påminte om sin frisinnade fader, ehuru han troligen icke hade tagit sig före att som denne öfversälta marseljäsen. Arbetare med nit och kraft i de utskott, hvarest han var placerad, var han en nyttig riksdagsman, om ock såsom oppositionsman mindre deciderad än åtskillige andra borgmästare. Borgmästar Wetterberg från Warberg närmade sig deremot mera till den ministeriella sidan, utan att likväl egentligen tillhöra den. Nära nog detsamma kan sägas om borgmästaren Stenberg från Ulricehamn.