I Friskytten läses följande pikanta teckning af ledamöterna i borgarståndet, vid 1854 års riksdag från de vestra städerna: Betraktade vid sidan af den med östanvinden komna politik, för hvilken de södra städernas riksdagsmän utmärkte sig, intogo de vestra städernas en position som kan liknas vid vestmakternas. De förre voro viljelösa tjenare, sådana czaren näppeligen kan önska sig bättre; bland de sednare hade oppositionen öfverhand. Men äfven på det hållet var homogeniteten långt ifrån fullkomlig. Revyen i sednaste numret har visat, huru representanterne för Lund och Helsingborg, hvilka städer dock ligga hvarannan så nära, voro i sin politik mera skiljda än antipoder: den ene en strängt konstitutionell opponent, den andre en lefvande tacksägelseadress, och hurusom uti hymnen, uppstämd till den allenastyrande viljans lof utaf de öfriga södra städernas ombud, rösterna ifrån Landskrona och Lundagård ständigt hördes såsom skärande missljud. Men på samma sätt stördes äfven samljudet i de vestra representanternes opposition af dissonerande och svälvande stämmor. Lika skarpt afstickande voro dock ej dissonanserna här, men nyanser och sväfningar i tonen så mycket flera. Framför allt röjde sig inom representationen för hufvudorten i vestra Sverige en dylik mångfald i toner. Borgmästaren Stolpes träffande infall derom är rikskunnigt, och talaren vid banketten i Götheborg för de hemkomne riksdagsmännen tog detta infall äfven till utgångspunkt för skälen, den ban proponerade för dem samtliga, såsom alla tre för sitt bandlingssätt under riksmötet lika förtjente af det allmänna. För talaren var treklangen harmonisk, andra har den förefallit temligen skorrande. Men öra, uppfattning och smak äro så olika. Der en tycker sig böra falsk intonation, märkes ej sådant af en annan; och hvad som förtjusar åtskilliga som symfoni är deremot för mången en skrällande charivari. Kommerserådet Wijk önskade riksdagsmannavalet och mottog det, i förtröstan att talmansstolen skulle bli hans plats. Men han missräknade sig. En yngre och friskare vilja, icke mer konservatif, men mera rojalistiskt devote, blef honom föredragen. Om denna dekonsityr föreföll den gamle, som i alla skiften varit regeringens ståndaktige anhängare, såsom en orättvisa och gick honom till sinnet, känna vi ej. Som eo man bar han i alla fall sitt missöde och undertryckte all rancune. Det lidna missödet rubbade ej hans position, ändrade ej hans handlingssatt, och uppvärmde, snarare än afkylde hans lojatet. Derpå gaf han ett lysande prof. Liksom skulle han kunnat läsa i det