Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1855, sida 1

derefter en daglig gäst i hans hus. Hans hustru var ytterst lälskvärd och intagande. De unga makarne syntes lefva mycket lyckligt med hvarandra, dock insåg jag snart, att de i sjelfva verket å ömse sidor hade tråkigt, ehuru aldrig något ondt ord föreföll dem emellan. Ofta träffade jag frun halfsofvande hänga öfver en bok, och hennes mans lynne var ej heller så jemnt som förr; detta var isynnerhet händelsen, då han ej hade mycket att göra. På en gång syntes en förändring föregå med (honom; han blef grubblande och tankspridd, aldrig vresig, men var nu mera sällan hemma. Jag gaf emellertid icke vidare akt härpå, tilldess det en afton bultade på min dörr, och R. intrådde med förstördt utseende. Han bad mig skyndsamt taga på mig min öfverrock och följa sig; jag såg förundrad på hoi nom och frågade om han eller hans hustru vore sjuk ? — Nej, svarade han, men kom blott fort med, så skall jag säga dig jorsaken.s — Jag bodde på den tiden vid Nörrevold, och vårt mål var Nyboder. I asbrutna meningar berättade R. nu för mns under vägen, att han för ett halst år sedan blifvit kallad till en familj i Nyboder, der en fullvext dotter var sångliggande af en bröståkomma. Flickans skönhet hade gjort ett starkt intryck på honom, ja han hade verkligen fattat kärlek till henne. Val insåg han det straflvärda i denna kärlek, men den hade varit så stark, att han ej kunnat beherrska den, isynnerhet som den unga slickan besvarade hans bojelse. be hade osta sammanträslat, men inga orena känslor hade ingripit i deras sörhällande. B. hade väl genast srån början ansett sin alskades bröstsjukdom för obotlig, men då hon, efter sitt momentana återstallende, aldrig klagat sor honom, hade han sjelf inbillat sig att han tagit miste. Desto smärtsammare var för honom det budskap, att den älskade flickan blifvit farligt sjuk. Han hade skyndat till henne, vakat öfver henne natt och dag, men sörgåfves; då hade han fattats af tvifvel huruvida han be handlat sjukdomen riktigt, hvarför han skyndade till mig. Då vi stodo framför den sjukas sång, och jag undersökt hennes tillstånd, såg jag genast att här icke mer fanns något hopp; min vän kunde läsa det på mitt ansigte, och han vände sig! om och gret. Jag erbjöd mig att i hans ställe vaka under natten, men han afslog det. Dagen derpå, fram emot morgonen, sanns föremålet för hans enda sanna kärlek icke mer i lifvet. R. instängde sig flera dagar på sitt rum och ville ej tala med någon; då vi åter råkades, tryckte han min hand och sade: Då man förkastar det andliga goda, för att i stället med girig band gripa det jordiska, då skall Nemesis förr eller sed