kelse, sunnit den unga damen i en viss persons armar. Hubert berättade mycket utförligt sakens verkliga sammanhang, och Bloch hörde på med förtretad min. Han var nemligen icke hemligt förlofvad, men dödligt kär i Therese, och af hennes beteende denna afton måste han ju antaga att Hubert var den gynnade, och dennes afsigter syntes bli honom alldeles klara, då läkaren påminte sin vän om hans yttranden på estermiddagen:. att man måste söka få sig en rik flicka, då man sjelf ej egde något. Läkarens små stickord bidrogo ej att bibehålla hans sällskap vid godt lynne; deras ansigten blefvo både sura och förtretliga. Han började fördenskull tala om ungdomens brist på munterhet nu för tiden, och slutade med följande ord: — Det kommer deraf, att de unga herrarne vilja vara mer än de äro; ungdomen är uppsluppenhetens och glädjens, ja till och med lättsinnighetens tid; då skall lifvet njutas och solskenet begagnas, men, Gud bättre oss, man gör det ej nu for tiden. Nej nu politiseras och skräflas af hjertans grund, man spelar kälkborgare och rodnar öfver en liten florshufva, man är sluten och tvär äfven i fruntimmerssällskap, kort sagdt man är nu gammal i förtid, och slutligen — gifter man sig för pengar. — Åro vi ännu ej färdiga med den visan? frågade Hubert förtretad. — Nej, hederspascha, ty det är en afskyvärd visa; men du har funnit behag i den, och derför skall den upprepas så länge, tilldess du är utledsen derpå. Ja, eftersom jag tycker att vi sitta så trefligt tillsammans här, så skall jag, aporopå den här saken, berätta en liten historia rörande samma ämne. — Låt oss för all del höra den! utropade skådespelaren; ty den der principen att utan kärlek gå och taga sig en hustru med pengar, är äfven mig högst motbjudande. — Berätta friskt på! sade Hubert. Din berättelse skall i hvarje fall tjena till att fördrifva tiden. — En viss bekant läkare här i staden studerade samtidigt med mig. Jag vill icke nämna hans namn, utan kallar honom helt enkelt herr R. En tid bortåt sammanträffade vi ofta och spisade på samma restauration, och R:s samtal vände sig alltsomostast kring det ämnet, hur herrligt det var att vara rik, hur skönt lifvet då måste vara, men att han sjelf var en fattig stackare utan utsigter. Jag motsade honom ofta, men utan framgång; ja, jag observerade att mina motsägelser tillochmed bragte honom i dåligt lynne. (Forts.)