blöt! ) sjöng derpå den skrattande personen, som förorsakat Therese så mycken förskräckelse. — Doktor Löwberg! ropade Hubert. — Ja, det är alldeles riktigt jag, blef svaret. — Du kommer som om du vore kallad! — bå kom en herre som sänd från himlen med paraply ) sjöng doktorn åter. — Här är icke tid att skämta, käre doktor; detta unga fruntimmer tillåter ej att jag lemnar henne för att uppsöka en droska, vill du kanske derför visa henne och mig den tjensten att göra det. — Tror du att jag vill vara dig behjelplig, då du går på olofliga vägar? — Hvem säger det? Mina vägar i afton äro fullkomligt lofliga; denna dam — tillåt att jag presenterar henne för dig — är en mamsell Stokberg, dotter till grosshandlaren, och genom ett ledsamt misstag har hon blifvit skiljd srån det sällskap, hvilket hon tillhör. Läkaren skakade en smula misstroget på hufvudet, men lofvade dock att skaffa en droska, med det vilkor att han sjelf finge åka med, hvarpå Hubert, till hans stora förvåning, genast ingick. Elter en liten stund var Löwberg lycklig nog att träffa ett åkdon, hvari de alla tre fingo plats. Ingendera talade mycket, men emellanåt hördes en halfqväfd snyftning från det hörn, der Therese satt. Andtligen höll vagnen utanför ett stort hus vid en af stadens största gator; Hubert hoppade ur och hjelpte fruntimret ur vagnen. I porten mötte han grosshandlaren och herr Bloch, hvilka båda på fruns uppmaning slutligen låtit förmå sig att göra turen till Fredriksberg ännu en gång. Han berättade sadren huru hela saken tillgått. Stokberg och Therese uttömde sig i tacksägelser och ville nödvändigt ha honom med sig upp, men han afslog det och tog farväl; detsamma gjorde äfven skådespelaren. Utanför på gatan stod läkaren och väntade. Hubert presenterade honom för sin nye följeslagare, och Löwberg sade: — Hör på, den här särden har gjort mig så yr i hufvudet, att jag föreslår att vi gå in på ett konditori och ta oss något bjertstyrkande. — Detta förslag vann enhälligt bifall, och man skred straxt till utförandet deraf. Sedan man slagit sig till ro i ett hörn af konditorirummet, började Löwberg raljera litet öfver mötet i Fredriksberg, isyn nerhet uppehöll han sig vid att han, i ordets egentligaste bemär) Se föregående not. ötvers. anm.