J Hubert och Therese hade vid utgången till Söndermarken vändt åt höger och sprungit ned åt pilallån, i den tanke att hela sällskapet följde efter. De hade emellertid icke kommit långt, innan de upptäckte sitt misstag. Oaktadt Huberts försäkringar att man lika hastigt som de öfrige skulle framkomma till planen, om man fortfore att gå, vände Therese likväl om, och han följde henne med en liten ed på läpparne öfver hennes egensinnighet. Såsom han insett, kommo de nu för sent; hela sällskapet var borta och platsen tom. Darrande af köld och trötthet besvor Therese sin följeslagare att ej lemna henne. Han lofvade naturligtvis detta och föreslog att föra henne in på en restauration tilldess han kunde få reda på en droska. I ett utbrott af exaltation slog Therese armarne kring hans hals och utbrast: — Nej, jag vill icke lemna er; jag vill underkasta mig samma mödor som ni! Hubert blef högst förvånad öfver den vändning saken tog och bad henne lugna sig, men hon började gråta och tala om röfvare. Ett ljudeligt skratt hördes i detsamma bakom dem, och med ett lätt anskri slöt sig den exaltrerade flickan åter intill sin ledsagares bröst. — på kom en regnskur, och hela glädjen den gick i