Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1855, sida 1

ö — Göra vi det, är det vårt eget fel. Den sanna kärleken: är endast uppbrusande, då den möter hinder, eljest är den en mildt och sakta sramrinnande bäck, der allt är solsken och harmoni. Älskar man derför en flicka sannt och innerligt, skall man ej genast i eld och lågor störta emot henne och begära! henne; ty egoismen, som senare gör sig gällande, då hon är vår, finnes då icke till, utan i stället en med en viss fruktan blandad blyghet. Och man skall pröfva sig sjelf, och i denna blandning af fruktan och hopp skall kärleken luttras samt liksom göra sig värdig att emottaga den gudomliga välsignelse, som efteråt lyser öfver den. Nej, man kan aldrig misstaga sig om den sanna kärleken; deremot finnes mången lättsinnig ung man, som ännu ej vet hvad det vill säga att älska, som låter ett ögonblicks berusning hänföra sig och går och förlofvar sig med en flicka, med hvilken han aldrig kan bli lycklig, som han aldrig kan älska i döden. — Ja, det der är nu alltsammans mycket vackert och präktigt, men jag tror icke på någon förutbestämmelse hvarken i kärlek eller något annat, derför ger jag ej enda skilling för hela ditt resonnemang. Min princip är: gör dig lifvet så angenämt som möjligt; men dertill fordras pengar, och dessa har jag ej och kan heller ej vänta dem framdeles hvarken efter rika onklar eller tanter, hvarför jag måste se till att få dem genom ett I giftermål. — Det är ett praktiskt, men långt ifrån vackert beslut. Jag tycker ändå, att när man kommit till din ålder, man redan känner att verldens skatter ej äro nog för oss, att det jemval fordras något högre för att kunna lefva. — Ganska sannt. Om jag en gång blir rikt gift, skall du! få se mitt hus bli en asyl för alla möjliga konstnärer och vetenskapsmän, du skall finna det så elegant och trefligt inrättadt som möjligt. — Det kan så vara; men den rätta trefnaden skall dock aldrig existera utom i ett kärlekens hem; pass på, du skall förr eller senare komma att besanna mina ord. — Men hvad är det, klockan är öfver åtta, jag måste derför taga afsked, i det jag tackar dig för godt sällskap hit ut. Jag ville gerna bli qvar hos dig, men, såsom jag nämnde i eftermiddags, jag är bjuden på dlö i afton hos en samilj, som bor i Fredriksberg. Vännerna åtskiljdes, och Hubert blef ännu en stund sittande i det lilla lusthuset. Slutligen steg han upp och beslöt ji göra en promenad i Fredriksbergs trädgård. Det var en vacker sommarafton. Himlen var ren och blå, blott då och då