Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1855, sida 1

— — —— —— — Rosen på Heden. Novell af M. Giörup. Öfversåttning från Danskan. (Forts. fr. N:o 80.) — I vissa fall. Älskar man hvarandra med lif och själ, då ligger i kyssen tvenne sjalars innerligaste och renaste uppgående till en enhet; men nu för tiden är den profanerad, och mången kyss är en Judaskyss. — Men vi kommo ifrån vårt förlofvade par. Jag ser att de gjort slut på sitt the, han ger henne en kyss på maten och tänder sin cigarr. Detta par tviflar jag nu alldeles ej håller af hvarandra och har troligen en lugn och glad framtid att vänta. — Men hvad begär du då mer? — Jag begär, att verldens poesi, att den heliga andan skall utgjuta sig öfver oss och kasta liksom en strimma af det eviga lifvets morgonrodnad äfven öfver detta lifvet; och det skall ske, derom är jag öfvertygad. — En skål för kärleken; måtte den hinna oss båda! — Det är märkvärdigt hvad du ofta talar om kärleken på sednare tiden. Du skulle väl aldrig, fastån du är nära fyrtio år, ha gått och förälskat dig? — Nej, svarade läkaren hastigt; men om så vore, ser jag ingenting ondt deri. Vi äro ej skapade att vandra ensamme genom lifvet, vi måste hafva en följeslagerska. Man känner väl icke detta i sin första ungdom, då tycker man sig kunna älska alla verldens qvinnor, men längre fram få vi andra tankar; det uppstår en viss tomhet i vårt hjerta, och denna tomhet kan endast en älskande qvinna förjaga. Men det är ej alltid afgjordt att vi finna den, som Gud bestämt för oss, vid första eller andra tillfället, ehuru vi förr eller sednare likväl skola finna henne. Försynens vägar äro outransakliga, och man har sett tjuguåriga qvinnor älska män på femtio år. — Det är en besynnerlig tanke, att Gud på förhand skulle hafva bestämt, den och den flickan skall du ha. — Hvarför det? Jag tycker det ligger något tröstande uti att tänka på, att vår Herre sörjer lika väl för oss i detta, som i allt annat. — Men hur lätt kan man ej gå och misstaga sig!