Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1855, sida 1

svåsvade en liten hvit sky genom den stora lustoceanen. Emellanåt kom en mild fläkt och rörde trädens löf, men snart var den åter borta, och endast några enstaka, tunnstjelkade blad fortforo att hviska. Aftonsolen belyste de löfrika kronorna, och mången sångfogel qvittrade deruppe om hur skönt det nu var i Norden. Fjärilen fladdrade öfver den gröna planen, och de öfrige insekterna surrade muntert från blad till blad. I hela naturen var ett gladt, verksamt och lugnt lif, hvilket måste göra intryck på en hvar, som med det rätta sinnet andades i dess famn. Hubert vandrade långsamt och allena genom de skuggrika gångarne. Det felades icke hans hjerta mottaglighet för lifvets poesi, och han njöt med välbebag af den stilla sommaraftonen. Han satte sig på en assides stående bänk, hvarifrån han hade utsigt åt slottet och de gröna planerna framför detsamma. Några barn lekte i gräset och kommo honom att tänka på hans egen barndom, då han som gosse tumlade omkring på samma ställen. Men då var han icke ensam, hans lilla syster var med, hon delade glädjen och blomstren med honom; men redan för längesedan var hon borta, under den gröna tufvan hvilade hon redan i många år, och vid hennes sida både fader och moder. En vemodig känsla fattade honom; han tyckte sig så ensam. Det fanns ingen som han älskade, ingen som älskade honom, och ett ögonblick föregycklade honom hans fantasi, att det präktiga slottet vore ett kloster någonstädes i Södern och han sjeif broder deri. Han hade sagt farväl åt den sköna verlden samt vandrade stilla och ensamt mot grafven. — Men hastigt jagade han grillerna ifrån sig; han reste sig och såg med en stolt blick omkring sig. — Dire, tänkte han; du beklagar dig sjelf emedan du är ensam, men är det icke herrligt att vara ensam? Jag är fri som fogeln i luften, ja ännu friare och gladare än den, ty fogeln är bunden vid sin maka, men jag är endast bunden af min egen vilja. Ensam, men fri — och frihet gör stark. Det är liksom om jag i detta ögonblick först riktigt fattat hvad vår Herre sade till Adam, att han skulle vara herre på jorden, herre öfver djuren och himlens foglar. Ja hvad kan menniskan icke göra sig underdånigt, då hon är fri; hvad kan hon icke uppresa eller omstörta! (Forts.)