Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1855, sida 2

ter; re än jag sjelf skulle kunnat göra det. — Hunden? frågade det yngre fruntimret helt förvånad, och hennes följeslagerska syntes alldeles ej ha något emot denna sråga. — Alldeles; om ni tillåter, skall jag berätta er händelsen. Jag hade en gång en patient, som led mycket af en stor utväxt på pulsådern under armen. Han kunde ej botas på annat sätt än derigenom att man skar bort växten, och detta var både ett svårt och farligt experiment, ty den ringaste skada på ådern skulle medföra döden. Jag gick lange och tvekade att försöka det, och slutlgen fattade jag det beslut att underrätta mannen om, det jag ansåg för rktigast att slå kuren ur hågen och låta växten sköta sig sjelf; dock beslöt jag att noga besigtiga den ännu en gång. Sagdt och gjordt, jag går upp till mannen och låter honom blotta sin arm. Men just som jag ämnade säga honom, att jag ansåg honom för obotlig, far något svart från golsvet upp förbi mig, och jag igenkanner min ,Hektor, som med ett raskt hugg af tänderna albiter växten, som gjort mig så mycket bryderi. — Det är ju nästan ett underverk, utbrast frnntimret med den röda hatten något tvifvelaktigt. — Ja, jag anser det nästan också derför; ja han kurerade en gång en af desse bätt