bur läkaren tänkte bära sig åt dervid, i det han tillika gjorde sig nästan säker på, att han sjelf skulle vinna. Mycket gravitetiskt uppdrog Lövberg sina ,fadermördare något högre, knäppte sin rock och gaf sig ett ytterst ärbart utseende. Derester påskyndade han sina steg för att hinna fruntimren, i det han höll sin käpp under armen och fingrade på en liten silfversnusdosa, liksom ville han taga sig en pris. Hans ledsagare följde uppmärksamt hela manövren, i det han höll sig i närheten af sin vän. Då man kom närmare, såg man att det ena fruntimret var äldre, troligtvis den andras mor eller tant. Den lille hunden gick i detta ögonblick något framför, men då vännerna gingo förbi, sprang han tillbaka till sin herrskarinna. Lövberg tog ett steg åt sidan, liksom af fruktan, och frågade: — Bites den lille hunden? De båda fruntimren smålogo, och den yngre svarade: ,nej, gudbevars, det gör han viss icke. — Förlåt min påslugenhet, fortfor läkaren men jag hade en gång en likadan liten gynna re, som hade den fula vanan att bita alla men niskor i benen. Det var emeliertid en liter rolig och klok hund; och som jag är läkar och har stor praktik, var han mig ofta ett tids fördrif under vägen till och från mina patien