— Budden, utropade Minns, hvad tusan kan föra den der vulgare karlen hit! — säg att jag sofver — säg att jag är ute och aldrig kommer hem igen — säg hvad som helst blott han ej kommer uppför trappan. — Förlåt, sir, gentlemannen kommer upp, invände betjenten, och sanningen häraf bekräftades genom ett förskräckligt knarrande af stöflar i trappan, beledsagadt af ett buller, hvars orsak Minns ej kunde gissa. — Hm! — för in gentlemannen, sade den olycklige ungkarlen. Betjenten går ut och Octavius inträder, företrädd af en stor hund, med små ögon, stora öron och afstubbad svans. Orsaken till bullret i trappan var nu blott alltför tydlig. Mr Augustus Minns vacklade och ryste vid anblicken af hunden. — Min hedersbror, hur mår du? sade Budden sedan han inträdt. Han talade alltid med hög röst och sade alltid samma sak minst ett halft tjog gånger. — Hur mår du, min hjertans vän? — Hur mår du sjelf, Budden? — var god och tag en stol! stammade artigt den nedslagne Minns. Iack du — tack du — godt — hur mår u, he? oo Tack skall du ha, bra som vanligt, svafade; Minns, kastande en förgrymmad blick på