den slutligen sattade det beslut, att det ej skulle vara hans fel, om han och hans kusin ej för framtiden blefve mera förtroliga. — Jag vill bryta isen, min vän, genom att bjuda Minns ned till oss på middag om söndag, sade mr Budden, kringrörande sockret på bottnen af toddyglaset och kastande en sneglande blick på sin fru, för att utleta verkan af det beslut han tillkännagaf. — Nå väll! var god, mr Budden, och skrif till er kusin med ens, svarade mrs Budden. Hvem vet, kunde vi blott få honom hit ned, om han ej fattar tycke för vår Alexander och testamenterar honom sin förmögenhet? — Alick, mitt barn, tag bort benen från stolstyret! — Mycket troligt, sade mr Budden funderande, mycket troligt, helt säkert, min vän! Följande morgon då mr Minns satt vid sitt frukostbord, ömsom tagande en bit af sitt rostade bröd och ömsom kastande en blick på spalterna i morgonbladet, hvilket han alltid läste från titeln ända till boktryckarens namn; hörde han en gäll knackning på förstudörren, hvilken kort derpå efterföljdes af betjentens intradande, som lemnade honom ett serdeles litet kort, hvarpå stod inristadt med ofantliga bokstäfver: Mr Octavius Budden, Amalia Cottage (mrs B:s namn var Amalia), Poplarwalk, Stamford-bill.: