Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1855, sida 3

min brors dotter; jag har lofvat henne, att hädanefter vara hennes far: i Guds, den allsmäktiges namn, ryck henne ej ifrån mig. Den gamle talade med bruten stämma och fuktiga ögon. Han tog Jenny i handen, och, vändande sig emot fordringsegarne, sade han: — Jag skall gifva tolf tusen dollar. — Jag skall för varan gifva, femton tusen, inföll Jackson likgiltigt. — Olvergis mig! öfvergif mig! utropade Jenny. Men Williams var blek af vrede och smärta. — Min brors skuld stiger till tjugu tusen dollars, utropade han! Nå väl! jag förbinder mig att betala dem inom ett år. — Jag betalar dem straxt, svarade Jackson, under det ban kastade på bordet tjuge tusen dollars i banknoter. Vid denna anblick närmade fordringsegarne sig hvarandra med en gemensam rörelse. — Nu är affären afslutad, utropade Holländaren; sedlarna tillhör oss, och flickan er. (Forts.)