Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1855, sida 3

— Man borde erhålla två tusen dollars för henne, yttrade han. — Jag ger tre tusen, svarade Williams. Fordringsegarne vände sig bort för att rådgöra, då Jackson, som ända hittills söljt allt med ett tyst leende, framträdde och med köld sade: — Jag ger sex tusen dollars. Vid ljudet af denna röst ryste Jenny, men hon visade ej någon förvåning: hon väntade detta. — Sju tusen dollars återtog Williams. — Atta tusen. — Nio tusen. — Tio tusen. Mr Makenzie hejdade sig liksom förskräckt. Han betänkte att tio tusen dollars utgjorde mer än hälften af den förmögenhet, som det var hans pligt att lemna åt sina barn. Jenny, som märkte denna villrådighet, fattade hans hand: — Det är nog, min onkel, stammade hon, lemna mig åt mitt öde. — Min herre, sade Williams till Jackson, 1 jag vet att ni kan disponera mer penningar än Jag; men haf förbarmande med min fattigdom. Det här är ej en täflan, hvaruti jag tänker ingå med eder . . ., det är en pligt, som jag Å uppfyller; undanryck mig ej detta barn: detär