-— e e—QOc— —————— — Med hvilka känslor återvände jag härifrån med Anna, som min maka vid min sida! Innan vi åter beträdde vår lilla sarkost för att begifva oss tillbaka till fartyget, kastade jag mig på knä på stranden och kysste den jord, mitt saderneslands jord, som skänkt mig så mycken sällhet, och bad Gud om den skö na lotten att en gång få dö för dess ära och föorsvar.Det öfriga af resan fortsattes utan alla afventyr. och förda af en gynnande vind anlände vi efter några dagar till Rostock. Lyckligtvis hade Katrina, då hon lemnade det förlorade sartyget, varit betankt på att radda de dyrbarheter som tillhort den skrud. hvari Anna bortfördes, och hvartill hörde en mangd nip per af ganska högt värde, hvarmed hon gång efter annan och sednast på sjelfva bröllopsdagen blifvit af drottningen begålvad. Detta i förening med de medel jag medfört, skall för en lansre tid trygga oss för alla behof., , Vi hesinna oss nu i Schwerin och lefva trygga under det beskydd och den välvilja hvarmed vi omfattas af hertigen, hvilken tyckes ledas mer af sympathier för Sverges thronföljare än för dess regerande drottning.Katrina vistas fortlarande hos oss, och är oss kär som en moder. , Och efter att nu, som jag hoppas, hafva i tillfredsställelse och glädje förbytt den oro och sorg, som du och min fader måst känna öfver mig, och återtagit rättigheten till eder kärlek och ömhet, skulle ingenting störa fullheten af den lycka jag njuter eller grumla min blick, vänd mot en framtid som delas af henne, som jag älskar, om ej tankan på den ogenomträngli ga hemligheten af hennes bortröfvande oupphörligt qvalde mig med sina plågande gissningar. Hvem var upphofsmannen? Hvad var assigten? Försoljas vi? Bevakas vi? Står vår olyckas de mon doljd under morgonudagens tackelse? År den makt väpnad, som skull åtskilja oss och tillbakakasta oss i smärtans afgrund? — — — Hvilka förfärliga frågor! Hvilka ämnen till fruktan, till sasa! Hvarför kan jag icke ur hafvets djup uppväcka den röst, som skulle haft ett ord till svar, till anvisning, till led ning? Axel, då jag öfverlemnar mig åt dessa tankar är det som om mitt bröst ville sammanpressas och mitt hjerta krossas. Jag måste då kasta mig i min Annas famn och återkalla i mitt minne makten af den försyn, som så underbart af våra utståndna lidanden framskapat vår närvarande lycka. Nej, Axel, mitt bref har vext utöfver den volym som tillhör ett sådant! Men det är också en hel historia jag måst inrymma deri. Den är nu. slutad och jag har blott ett att tillägga.