Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1855, sida 3

oskadade. På marken rundt omkring Sebastopol, på en half mils omkrets. lågo kulor och bomber af åtskillig storlek: men ju närmare vi kommo staden desto mindre blef kalibern. — Jag medtog en jernkula och en spetskula, som jag fann på marken. — Vår nysikenhet var likväl nära att bekouma oss ganska illa. ,Vi voro nemligee på väg att gå från en höjd snedt öfver en dalsträckning. som låg i samma huje som Sebastopols murar. Då vi voro midt i dalen, affyrades ett skott ifrån muren, och en kula slog ned icke 5 steg ifrån våra fötter. — Dod och Pine,, — vi satte i väg, allt hvad benen förmådde, emot de franska löpgrafvarne. Då vi kommit halfvägs, stannade vi och pratade litet, under det vi pustade ut, eftersom vi trodde oss utom all fara, då vi stodo på kanten af löpgrafven; men återigen skör man och en granat slog ned omkring 10 å 2 samnar ifrån os-nstinkmässigt kastade vi oss ned i grafven, och i det samma kreverade den h-s tingsten, och jord och kulor flögo högt öfver oss. Derpå vände vi om och gingo ombord, mycket nöjda med det som vi sett. s Vi skola nu gå till en stad omkring 4 å 5 mil härifrån och intaga last till Kamysh: men när vi åter komma dit, — — — då skall Sebastopol vara taget! — — keörande dänciphinärztadgan för Linköpings eymnasium har Kalmarposten en insänd uppsats af följande skämtsamma inachåll: ÅA härvarande gymsasiom är föreningen af läroverken redan verkställd: I Linköping har man börjat denna förening dymedelst art man be-lutat gifva gymnasisterna stryk. Det är väl en icke särdeles aklig början — men derföre har Östgotha Correspondanten alldeles orätt, då han säger att man Åborjat i en galen ända. Tvärtom har man börjat just iden ändan. som icke blir galen. Öströtha Correspondenten borde på minna sig, att hela menniskohistorien hänvisar på endast taflor såsom lag: Muses två taslor, de tolf taflornas lag i Rom; — ända till sista riksdag erkände Sverge ryggtaflornas lag; och nu klandrar Correspondenten att Collegium Scholasticum och Ephorus i Linköping stiftat en lag, som kommer i aldra närmaste beröring med de egentliga ryggtaflorna. Det är nödigt då man vill känna en sak, att se den från alla sidor — hvarför då förbjuda lärarne i Linköping att se den äfven från baksidan? Det är genom hudömsning, som ormen, syndens sinnebild, föryngras; det är väl också genom en partiel sådan, som syndamenniskan skall förändras. Det onda drar sig utåt huden; är det kanske inte bra? Från Helsingland (säges det) ämnar man till Pari serexpositionen insända prof på lin i alla dess förädlingstadier: rått, rotadt, bråkadt, skäktadt o. s. v. Hvad ligger väl närmare, än att man från Linköpings gymnasium — der disciplinen lärer gått till Helsingland — insänder prof på gymnasister i alla förädlingsgrader: en rå gymnasist, en gymnasist, angripen af syndens röta, en bråkad, piskad och häcklad, ända till den aldra finaste sorten i glasskåp. Dessutom, finnes någon mer passande inskription öfver en gymnasiidörr, än: Tänk på ändan! Och hvarför skola väl lärarne längre bära det platta namnet Lectorer? Nej, låtom oss minnas det gamla Rom med sina Lictorer och deras spöknippor. En sådan knippa är den klassiska fornålderns märke, en sådan bör vara den klassiska bildningens vårdtecken. Endast på detta sätt sammanknytes det historiska med det närvarande, endast på detta sätt kan läraren, som han bör, ständigt stå slagfärdig i bildningens strid mot barbariet, och menskligheten sluta med att bli inpiskad i dygd och lärdom.