ÅT—— — — —— oss, och knappast hade jag srån det sjunkande sartygets kant mottagit henne, innan en störtsjö ösverspolade det och drog det i djupet med den qvarvarande kaptenen och det öfriga manskapet. Vår belagenhet var förfärlig, men de känslor som svallade inom oss, bedöfvade oss för fasan deraf. Efter ett par timmars kamp med det rasande elementet, och hållande oss rätt upp emot vinden, utan att veta hvart det bar, upptäckte vi slutligen, då molnen börjat dela sig och månan sticka fram, mellan dess bäddar, ett fartyg i vår närhet, det vi förmodade vara detsamma, som besvarat nödskottet. Vi blefvo derifrän upptäckte och räddade. Men nu, hvilka nya qval återstod mig ej att uthärda? Mitt hjerta anklagade Anna, men jag kunde dock icke hata henne. Jag prisade mig lycklig att hafva räddat hennes lif och trodde att det skulle gifva mig någon rättighet till hennes erkänsla. Men då jag i vår nya belägenhet sökte omgifva henne med all den omsorg som var mig möjlig, vägrade hon att mottaga den och befallde mig med en min, som hos henne är oemotståndlig, att lemna henne och ej mera visa mig. Jag fattade det besvärande i det förhållande hvari hon måste anse sig stå till mig, och sökte derigenom urskulda henne för mig sjelf; men jag kunde det ej. Det låg en hårdhet, en grymhet i hennes uppförande, som jag ej genom den största grannlagenhet sörmådde afväpna, och jag lemnade henne, förtviflad öfver den furielika förvandlingen hennes väsende undergått. Jag kan icke beskrifva smärtan af de påföljande dagar, hvilka jag upplefde så nära henne inom rummets gransor, och dock så skijjd genom det afstånd som hennes inre förändring uppkallat mellan våra själar. Jag kunde icke erhålla tillfälle att se henne, Katrina hade insjuknat, och derför kunde jag ej heller få meddela mig till henne. (Forts.) En stor samiirg autografer såldes den 23 sistl. Februari på offentlig auktion i Leipzig. Bland dessa voro äfven handskrifter af flera berömda svenska mån, t. ex. af Linne ebetald med omkring 19 rdr res), af Svedenborg (19 dito), af Gustaf II Adolt (22 dito) och af Axel oxenstjerna (14 dito. En autograf af Näpoleon I betaltes med 16 Irdr rgs, af Wallenstein med 20, af Piccolomini med 25, af Berobard af I Weimar med 16, af Philip II med 17, af Richelieu med 11, af Nelson (med 21, of Wasbington med 24. af Robespierre med 25, af Benjamin Franklin med 28, af Maria Stuart med 183, af Luther (3 rader) med 30, af Melanchton med 30, af Rubens med 96 rdr rgs o. s. v.