—— — ——— befann sig? Jag sade honom att jag ej visste det, och gjorde en kort förklaring öfver den bändelse, som fört mig på hans: fartyg. I början tycktes han blifva vred, men efter några ögonblicks besinning sade han skrattande, i det han nogare betraktade mig: — I sanning, hade det varit ljusan dag, skulle jag, icke låtit bedraga mig, ty gamla trotjenare, af det slaget som ni, brukar man icke skicka att vakta unga sruntimmer! Men nu, gif mig ert hedersord, herre, att uppföra er så, att lan icke sinner sin svartsjuka retad då vi taga honom ombord i Kalmar. — Kalmar? — frågade jag, emedan jag ingenting mindre önskade än hamna på så nära håll. — Ja, der Jossar Jag hampan och tar in bräder på Toulon, och der inträffar han lor att sedan fertsätta resan till sistnämnde plats. Denne han hvarom frågan var, bekymrade mig föga. Hur har jag sedermera fått den likgiltighet, som ej engång lät mig fråga efter! hans namn! Kalmar och Toulon, voro emellertid platser, dem jag ingendera skulle hafva valt, om det varit lemnadt åt min frihet, men ödet hade afgjort, och jag var till den grad slö för! allt utom mig, att jag föga bekymrade mig hvart kosan bar. Fram emot middagen blef ett hårdt väder, som på aftonen växte till en stark storm med orkaner och förfärliga regnbyar., Mörkret föll på, kursen förlorades och fartyget måste drilva. Efter några timmars förlopp stötte det på en klippa och tog läck, vattnet trängde in, och oaktadt den största ansträngning! vid pumparne såg kaptenen att det icke var möjligt att lange hålla det flott. Nödskott afgåfvos och besvarades. Då befallde kaptenen sätta ut båtarne och bad mig gå ned i kajutan tilll fruntimren, att hemta upp dem, emedan all besättningen var sysselsatt med fartyget. Jag lydde; men, Axel, hvilken syn mötte mig der? En qvinna satt på kanten af sin koj, blek som ett lik, men med ett lugn och ett uttryck på sitt ansigte, hvari befrielsens hopp stod att läsa, och jag igenkände — Anna. Framför henne låg en äldre qvinna på knä, med kärlek och beundran blickande upp i hennes sköna englarena ansigte — Det var Katrina, samma qvinna, för hvars försvar jag på Jakobsdal ådrog mig drottningens vrede och som är en beprösvad moderlig vän till Anna. Vid min äsyn uppgaf denna sistnamnda ett rop af fasa, Katrina deremot ett af glädje. Ingendera fruktade döden, och då Anna vägrade att följa min uppmaning till räddning, syntes äfven Katrina obeveklig. Men här var inga ord att förspilla, intet ögonblick att förlora. Jag sprang fram, tog Anna i mina armar, bar henne uppför trappan och störtade mig med henne i den utlagda båten. Katrina följde snart efter