——7 — — ————— —— maste, den oupplösligaste kärleks band sastad vid henne som der, denna samma aston, skulle sira sitt brollop med Sebastian: Jag hade, innan jag för att följa vår fader till Tunbyholm måst lemna henne, mottagit hennes försäkringar om genkärlek och! hört löften om evig tro, på hvilka jag byggt hoppet om min framtids sällhet; men under min bortovaro hade hennes tycke förbytts och hon blifvit min broders trolofvade. Det var för , att obekant kunna få se henne, och möjligtvis äfven säga ett ord till väckelse åt det trolösa hjerta, som jag trodde klappa inom. hennes bröst, som jag begifvit mig dit under det inkognito som! tillfället gynnade, och som slutligen blef anledningen till den fientliga affåren oss emellan. Ingenting skulle jag hellre önskat än att blotta mitt bröst. för ditt vapen, men tankan på de samvetsqval, för hvilka du, som brodermördare skulle bli ett rof, återhöll mig och tvinga de mig att afstå derifrän. Förtvislad, och, som jag tyckte, förkastad af både lifvet och döden, återstod mig blott att söka en hastig flykt. Anland till staden, skyndade jag, oaktadt den sena tiden, ner till stranden för att söka ett segelsardigt fartyg. Har gynnade mig händelsen på det mest oförväntade sätt. Jag hade nyss stannat på en enslig plats, och betraktade i den uppgångna månans sken den skog af master som bildade sig längs stranden, då jag fick höra lätta årslag och såg en liten båt närma sig, roda af en enda man, hvilken då han syntes blifva mig varse, började vinka och göra tecken med handen. Jag qvarstod och betraktade honom, då han hastigt stötte båten mot land och sade: Kom. och vi lätta genast ankar! Var detta sagt åt mig? Jag frågade det ej, men att det var en kallelse som passade för mig var mig klart, och jag följde oemotståndligt och utan att yttra ett enda ord. Knappast hade båten lagt till ett fartyg, som låg förtöjdt ett stycke ut ifrån land, innan ankarne lättades, seglen hissades och det gick för frisk vind ut ifrån stranden. Jag visste ej hvart det skulle bära, och jag tänkte föga derpä. Jag spatserade på däcket hela natten emedan vindens kyla och det dystra, af halsmänen svagt genombrutna mörkret sortrassligt passade till den sinnesstämning för hvilken jag var ett rof. Vinden var god och om morgonen befunno vi oss redan utom skären. Jag frågade kaptenen hvart han ämnade gå? Han såg förvånad på frågade tillbaka om min herre icke underrättat mig sen in herre! år nig klart ) blef mig Å — upprepade jag. Att ett misstag e si u sruntimre 2 och att å min sida langre fördröja u — omojligt, då han stallde till mig den