Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1855, sida 2

hagligheter som måjligen skulle kunna sörekommas, har den förra synts mig alltför helig för att ej den sednare derför måst vika i andra rummet. Det handlar emellertid om en sak af så ömtålig beskaffenhet, att jag skulle frukta för edra anklagelser, kände jag ej den skarpsinnighet, som aldrig tillåter er något misstag i afseende på bedömandet af menniskorna och motivet till deras handlingar. Denna samma stora egenskap har lika litet kunnat lemna er i blindhet öfver att ju ej min broder Axels uppförande, — ehvad än er egen faderliga, liksom min broderliga karlek skulle kunna antaga till hans försvar, — i många afseenden, och sednast och synnerligast genom missbruket af drottningens tillåtelse att besöka er, till en resa till den förhatligblefne grefve Magnus, måste väcka hennes vrede, som öfver antagandet af att hon skulle lemna det ostrassadt. Nej! Ni vet att drottning Kristina hämnas lika säkert, som hon belönar; att detta tillhör naturen af hennes karakte liksom hennes grundsatser, och att hon således lika litet tillåter sig vika derifrån, som från sin kungliga värdighet. Ack, det straff, som väntar Axel, skall blifva så mycket förfärligare, som det ej kan utföras med lagens, utan den personliga vredens gissel. Drottningen väntar endast att han, förblandad och bedragen af den välvilja, hvarmed hon bemötte honom efter återkomsten från Leckö, skall komma att kasta sig för hennes fötter, att anhålla om det parti hon föreslagit honom, för att bele hans enfald, utsätta honom för inbilske narrars alla förödmjukelser och till hela hennes hofs åtlöje trampa honom under fötterna af sitt förakt. 0. min Gud! — utropade Axel, på en gång rysande af förtrytelse och triumferande af stolthet. — Nej det skall aldrig hända! — Och ögonblicket derpå låg han, med ett ansigte strålande af ömhet och glädje, för residentens fötter och sade, smekande hans kalla händer i sina: — Ni vill det icke mer! Det hårda profvet är löst! O, min fader, ni älskar ju er son som förut? rulllolj: — srampressade residenten — Eller tror du det är slut med detta? Axel fortfor: Detta, min vördade onkel, är hvad man med så ringa förbehållsamhet lär sysselsätta sig med inom drottningens förtroliga krets, att det äfven kunnat hinna till mina öron. Emellertid, min vördade onkel, skulle jag anse mig lycklig om jag! finge stanna här, med mina underrättelser, men, ty värr! det bedrösligaste återstår ännu, det, hvilket jag skulle vilja sörneka, såsom en olycksalig dikt, om jag kunde det, d. v. s. om jag.