Det var förfärliga dagar för Axel, och med häfvan motsåg : han den stund han skulle afgöra valet mellan att krossa ett hjerta, som för honom hyste så mycken kärlek och hade så heliga rättigheter) till hans tacksamhet, eller att offra sig sjelf åt en forbindelse, den han afskydde. Hade hans hjerta varit fullkomligt fritt, hade han kunnat hålla det passivt under berakningen af fördelarnes vinst, hade striden stått på en helt annan plan; men nu, med en bild i sin själ, för hvilken han nediade sin hela dyrkan; med de friska minnena från den sednast förflutna tiden, med behofvet att öfverlemna sig åt detta stilla vemod, hvari saknaden och hopplösheten finner sin njutning, såg han sig förgäfves om åt alla sidor efter en räddning undan brottets Scylla eller förtviflans Charybdis. Lik en deliqvent som med försmak af dödens fasa räknar klockans knäppar mot den timma som skall föra honom mot det sista steget, afbidade Axel, då den afgörande dagen var inne, den stund, då han skulle träda inför residenten. Med ångestsvetten på sin likbleka panna och bröstet centnertungt af de qval, som hämmade hans andedrägt, gick han fram och åter i sitt rum, då han fick höra snabba steg nalkas hans dörr och betjenten,Rinrusande, kallade honom att skynda ner till residenten. Den förskräckelse som stod att läsa i betjentens ansigte och brädskan hvarmed han framförde sitt bud, undanträngde hos Axel känslan af hans egen nyss så lifliga smärta för fruktan att någon olycka träffat residenten, och bevingade de steg, dem han nyss skulle ansett sig lycklig att få vända till möte af döden. Inkommen till residenten, fann han honom sitta tillbakalutad i sin stol med stirrande ögon och stela anletsdrag, mera liknande en död än en lefvande, om ej ett öppet bref, som han höll i handen, genom sin darrande rörelse gifvit tillkänna att han tillhörde de sednares antal. — Min gode fader, hvad har här händt? — utropade Axel och störtade fram emot honom, för att stödja hans sjunkande hufvud. — Läs! — framstammade han med knappt hörbar röst, under det han gjorde ett bemödande att upplyfta handen för att räcka Axel brefvet. Axel tog det, igenkände Sebastians stil och läste: Min vördade onkel! Svår har min strid varit mellan känslan af min pligt och smärtan att såra er genom en underrättelse som i högsta grad. måste förefalla er oangenam, men vid besinnandet af de Öbe-.