ÅtyCKegods. Lejonjagten. (Af Louis Ratisbonne) (Forts. fr. N:o 64.) Följande berättar Jules Gerard i sin här förut omtalade bok: 2 Det var i Februari 1845. För några månader se dan hade jag af Hertigen al Aumale erhållit ett vackert och godt gevär. Jag hade skjutit två lejon oct längtade att få döda det tredje med detta gevär, för hvilket sedermera tretton offer fallit. Febern, som jag under mina tidigare utflygter hade ådragit mig, hade hindrat mig att rycka ut i fält. I hopp om att sjöluften skulle göra mig godt, styrde jag kosan till Bo: na, men då jag fick höra att ett gammalt lejon oroade trakten vid lägret i Dekan, lemnade jag åter Bona den 26 Februari. Lejonet hade sin kula en half mil ifrån Uled Bu Azizis duar; i mera än trettio år, sade man, hade det uppehållit sig på berget Isbel Krunega. Hvarje afton vid solens nedgång, berättade folket i duaren, lemnade rytande sitt läger och nedgick, under ständigt rytande, på slätten. Öfvertygad om att det ej kunde undkomma mig, laddade jag båda mina gevär med största omsorg, och knappt var jag färdig dermed, förr än jag hörde lejonets rytande ifrån berget. Min värd erbjöd sig att åtfölja mig till vadstället, der lejonet måste öfver, för att komma ifrån berget till slät. ten; jag lemnade honom det ena geväret, och vi begåfvo oss åstad. Det var så mörkt att vi icke kunde se två steg framför oss. Efter en fjerdedels timmes marsch emellan träden hunno vi till floden vid foten af Isbel Krunega. .Eörskräckt öfver rytandet som beständigt kom oss närmare, sade min vägvisare till mig: ,Der är vadstället. Jag ville undersöka stället, men det var mycket mörkt och jag kunde ej en gång se vaken, som gick tätt invid min sida. Då jag icke med ögonen kunde urskilja föremålen, sökte jag att känna mig för med händerna, för att blifva bekant med omgifningarnäs beskaffenhet, och jag öfvertygades om, att vadstället svårligen vore tillgängligt, och att höga stränder ledde dit ner. Sedan jag sunnit en sten, som kunde tjena mig till sittplats, aldeles nere vid flodstranden och på litet afstånd ifrån vadstället lät jag min vägvisare gå, hvilket han gjorde mera än gerna. Medan jag undersökte stället hade han oupphörligen sagt till mig: ,Låtom oss gå tillbaka till duaren; det är aldeles för mörkt; i morgon kunna vi uppsöka lejonet vid dager. Då han icke vågade att gå ensam hem gömde, han sig emellan några mastixträd, omkring femtio steg ifråu mig. Sedan jag befallt honom, att icke röra sig ur stället, hvad han än måtte få höra, satte jag mig på stenen. Lejonet röt beständigt och närmade sig långsamt. Om jag kunde se det, när det kora ned floden, så ämnade jag skjuta det der. Klockan kunde väl vara omkring 9, då rytandet hördes etthundradesemtio alnar på andra sidan om floden. Jag väntade, med ögonen fästade på vattnet, som jag stundom kunde urskilja. Tiden började redan förefalla mig lång, då jag, från andra sidan af floden, midtför mig, hörde en lång, djup suck, som liknade en döende menniskas rosslande. Jag såg upp i den riktning, hvarifrån ljudet kom, och upptäckte lejonets ögon, hvilka lyste som två eldkulor och voro ständigt fästade på mig. Denna stirrande blick, som icke upplyste någon del af djurets hufvud, eller spridde den minsta klarhet omkring sig, kom allt blodet i mina ådror att strömma tillbaka; till hjertat. En minut förut ryste jag af köld, nu flöt svetten utför min panna. Den som icke sett ett fullvuxet lejon i vildt tillstånd, kan tro på möjligheten af en strid med blankt vapen emot detta djur. Men den, som har sett ett vildt lejon, vet, att menniskan i strid mot ett lejon är som en råtta i kattens klor. Jag sade ofvanför, att jag fällt två lejon. Det minsta af dessa vägde 500 lb.; med ett enda slag af sin ram hade det hejdat en häst i galopp; häst och ryttare hade blifvit på platsen. Från den tiden kände jag tillräckligt lejonets krafter. .Sedan jag dragit min dolk ur slidan och nedstuckit den i jorden vid min sida, började lejonets ögon att nedstiga mot floden. I tankarna tog jag afsked af dem, som voro mig kära, och lofvade dem att dö, som en tapper man; då mitt finger långsamt sökte trycket var jag lugnare än lejonet, som höll på att gå ned i floden. Jag hörde dess första fotsteg i vattnet, som hade en stark och brusande ström, men sedan var allt tyst. Hade lejonet stannat, eller kom det öfyer till mig? Just då jag frågade mig sjelf derom och sökte genomtränga det mörker, hvari allt var böljdt, förekom det mig, som om jag hörde ljudet af lejonets steg tätt invid mig. Det hade verkligen kommit öfver floden och steg redan långsamt uppför den branta stranden, som förde ned till vadstället, då en rörelse, som jag gjorde, föranledde det att stanna. Det var fyra eller fem steg ifrån mig och hade i ett språng kunnat vara hos mig. Det tjenar till ingenting att söka efter sigtkornet, när man icke kan se gevärets lopp. Jag sköt på måfå. Vid blixten af skottet såg jag en ofantlig, formlös massa, omgifven af långa, fladdrande hår. Ett förfärligt rytande skakade luften; lejonet var såradt. Det första rytandet af smärta efterföljdes af djupa, hotande klagoljud. Jag hörde det vältra omkring i gyttjan på slodstranden. Derpå blef allt tyst. I den tanken att lejonet var dödt, eller åtminstone ur stånd att rädda sig genom flykt, återvände jag till duaren med min vägvisare, som var öfvertygad om att lejonet var vårt. Raturiigtvis tillslöt jag icke mina ögon denna natt. (Forts.)