Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1855, sida 2

— Det är er, min furste, det gäller! — sade grelvinnan Oxenstjerna till Karl Gustaf. — Se bara hur hans ögon förstulet, men oafvändt rigtas på er. O, hvarför lydde ni icke förnustets varnande röst? Hvarför återvände ni icke? Ni skulle då icke behöft ångra er. — Och ni kan tro att jag skulle göra det nu? Nej! hvad som än kan hända, ingenting kan uppväga minnet af dessa dagars ljufva frid. I detsamma inträdde Axel, och grefvinnan lemnade prinsen, för att gifva honom del af den gjorda upptäckten och varna honom att icke visa sig vid fönstret, för att om möjligt undgå spionens blickar. — Hvad vill detta säga? — frågade Axel, som knappast förmådde fatta hvarom grefvinnans ord handlade. — Chlairet skulle vara här? Det är omöjligt! — Och han gjorde ett steg fram emot fönstret. — I himlens namn! — bad grefvinnan och höll honom tillbaka. — Tro mig utan att öfvertyga er genom edra ögon. Äfven ni skulle blifva indragen i den hotande faran. Axels panna mulnade. — Uvilka slutsatser kunna icke dragas om afsigterna med denna hopsamlade folkmassa? För hvilka misstankar skola vi blifva utsatta! Och det är jag som varit skulden till detta! Kan ni förstå hvad jag måste känna? Sedan Axel några ögonblick tyckts öfverväga om hvad nin här vore att göra, sade han till grefvinnan: — Lugna er, min gresvinna, förmå er sjelf, jemte de öfriga, att återtaga de ös vergisna platserna vid fönstren, samt lika mycket dölja den gjorda upptäckten, som hvarje spår till fruktan, emedan det ena som det andra lätt skulle kunna skada eder. Ett ostördt lugn och glädje skall bäst kinna öfvertyga spionen om den oskyldiga afsigten med denna fest, och .... Axel hejdade sig och blef tankfull. i — Ni har något i sinnet, min baron. Ack, af er kan man vänta, hoppas, frukta allt. Men om ni blottställer er sjelf, så ... särar ni en väns hjerta — tillade hon efter några ögonblicks besinning och läggande handen på sitt. Axel fästade på henne en blick af tacksamhet, under det en suck pressade hans bröst, derpå lade han henne ännu en gång vigten af sina råd på hjertat, och lemnade rummet.