————— 2 ? dtÄ — — — ——— ställde sig, som försona sig med tanken på det öde hvaraf han; drabbats. För att på en gång skingra hans knotande sinnesstämning och leda honom till besinnande af den afundsvärda lott, som ännu var hans, samt den makt, hvilken ålade honom lika ädla som dyra pligter, hade gresvinnan Oxenstjerna, i hemligt samråd med Axel, låtit, vid den infaliande pingsthelgen, bereda honom öfverraskningen af en folkfest, hvari alla Leckös underhafvande skulle deltaga. Klädda i sina bästa söndagsdrägter, ungdomen utsmyckad med blommor och kransar och bärande mellan sig fanor med de mot hvarandra hvilande Pfalziska och Dela Gardieska vapensköldarne, intågade de, företrädda af en skara musikanter, på den inre borggården, helsande med fanfarer och hurrarop sin höge husbonde, samt uppstämmande sånger och dansar till hans ära. Det var vackert att se detta festliga tåg af flera hundrade personer af alla åldrar och från slottsfönstren helsades det med vänliga blickar af grefven och hans gäster. Redan mottog grefvinnan Oxenstjernan de mest smickrande tacksägelser för sin uppfinning; redan fågnade hon sig sjelf åt dess lyckade utgång, da hon på en gång bleknade och utropade: — År det en villa? Bedraga mig mina ögon? Alla vände sig förvånade emot henne. — Sen dit ner, midt i skaran af musikanterna, det mörka ansigtet, som så sörstulet blickar hit upp. O himmel! Syns det ej olycksbådande? Allas ögon rigtades åt det håll grefvinnan anvisade, der bland de godmodiga svenska folkfysionomierna ett mörklagdt ansigte visade sig, hvilket skarpt stack af mot den allmänna typen, liksom gestalten genom sina smidiga former visade en skärande kontrast till den rådande bastantheten hos de öfriga, oaktadt det synbara bemödandet att härma deras skick och fasoner. — Clairet! — sade grefve Magnus. — Hur väl han än lyckats förkläda sig förråda honom hans spelande blickar. Ha! Det går ända derhan, att drottningen sträcker sina förföljelser in på det husliga lifvets område! — Clairet! — upprepade alla, som oaktadt den omsorgs fulla och föråldrande maskering han anlagt, nu igenkände hans anletsdrag; och med ljudet af detta namn, var det som om en frostflägt förjagat den stilla, ädla glädje, som nyss strålat på alla anleten. — 0O, min make, hvad kan drottningen väl ämna dig genom denna menniska? — utbrast Maria Eusrosina.