Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1855, sida 1

den sörtrogne af de sednares sorger och bekymmer — fortsatte sin promenad. — Det förefaller mig som om jag åter trampade upp spåren af min lyckliga ungdomsbana och kände dess friska glädje ånyo råda öfver mitt sinne. — Hvarför — sade Axel, då han såg denna ovanliga qvinna, som vid Kristinas lysande hof genom sin börd, sin rikedom, sin skönhet, sitt vett och sin älskvärdhet tagit rangen af alla de öfriga af sitt kön, här öfverlemna sig åt ett barns ljufva känslor och anspråkslösa njutningar af lifvet — hvarför kan icke menniskan alltid fasthålla sig vid de enkla fröjder, som en gång gjort henne lyckig? Bör icke en sorglös och glad barndom lära henne att förakta all den ihåliga storhet, hvarmed verlden prunkar, och som icke kan uppväga en enda af dess rena fröjder? — Så borde det vara — sade grefvinnan och såg på honom med sina klara uttrycksfulla ögon — och jag älskar att tro att barnasinnets anda en gång skall återvända bland menniskorna och bringa dem sällhet; men vi, som tillhöra villfarelsernas tidehvarf, måste kämpa och uppoffra våra innerligaste känslor för pligternas bud, lyckliga att under striden finna ögonblick som dessa, och af dem lära oss hvad vi ega bäst att skörda för minnet och hoppet. Vi behöfva icke säga läsaren hvad Axel af stunder sådane som dessa bergade för sitt minne och sitt hjerta. Det finnes en smärta som har sin egen ljufhet med sig, hvilka blott af varma, känslofulla själar kunna fattas; det var i en sådan Axel frossade under denna tid, och mot hvilken han icke velat bortbyta all den jordens sällhet, som kunnat bjudas honom, utom den enda punkten, der han fann föremålet af sitt hopplösa hjertas dyrkan. Det syntes verkligen som om en magisk kraft fångslat grefve Magni gäster vid hans sköna slott och förjagat tanken på allting annat än njutningen af de ljufva stunder, som en och hvar der fann, tills slutligen en oförväntad väckelse gass dem att åtskiljas. Oaktadt grefve Magnus ingenting försummade att mellan de stunder af stilla njutningar, dem vi beskrifvit, roa sina gäster med sådane tillställningar, som hans förfinade smak och praktälskande sinne kunde åvägabringa med de jemförelsevis obetydliga ressurser, som i en aflägsen landsort stodo till buds, var han dock sjelf den, som minst prisade dessa dagars behag, emedan han oupphörligen jemförde sin nuvarande belägenhet med den slydda och lika litet kunde finna sig vid den skilnad som dervid fram