Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1855, sida 1

han vågat? . . Finge jag tag i honom, skulle jag klappa om honom, på min heder! i — Det sortjenar han; och skål för det! — — Ett ypperligt vin! Det gör verkligen godt att läppja litet på det emellanåt. Ett svagt sruntimmers hälsa är snart knäckt. Men ni tål väl att draga ert glas i botten. ö — Den kanaljen! — Och så ett glas för er kära Malla, stackars liten! — — Det är gentilt af er, herr Tidelll Kanhända torde prinsen ha några angelägenheter för sig här nere, hvilka förorsaka att ban icke kan lemna orten? — Åh sörb —, alldeles förb—! — Och den stackars tiden, upphetsad af vin och svartsjuka, sparkade siltsockarne i vaggen och började spatsera med långa steg i sina knarrande stöllor, fram och åter öfver golfvet. — Hvad i all verlden tar ni er till? Tror ni prinsen kan sofva vid detta? — Förb—, säger jag! röt Tidell med stigande värma. — Min Gud, så ni blottställer er, eller också måtte prinsens sjukdom icke hindra hans sömn! Skulle det vara möjligt att han kunde tåla vid detta? — För s—, jungfru Dorothea! Tror hon inte jag kan sköta min tjenst utan hennes råd? — År det så han bemöter sin Mallas vän? — — Otacksamme! — Och jungsru Dorothea kastade sig hakut på stolen, som för att dåna. — åck nej. goda beskedliga jungfru Dorothea! Det var icke så illa menadt, tag derför ej så illa vid sig! Det är Csvel. den satans menniskan, som är skulden till alltsammans! Och hvem kan undra på om jag blefve blixtrasande? — Och med dessa ord tog han den toma buteljen, som stod på bordet och kastade i väggen så att glasbitarne deraf dansade rundt omkring rummet. — År ni besangd! — ropade Dorothea och hoppade högt ifrån stolen. — Tyst hörde ni icke att det ringde derinne il prinsens rum? — Jo, f— ock! Himlen gifve det vore så väl, skulle he nog kunna utverka mig tillåtelse att i morgon dag få resa uppj till Stockholm, att vrida nacken af Clairet och sedan ställa allt) på goda fötter igen med Malla. Men nu ... — Ån sen då! Ni suckar, herr Tidell. — Hm! Nu är det som det är, och ingenting vidare. — Vet ni hvad, herr Tidell, vid allt det buller ni gör,