Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 65.) — Jo, herr Tidell, jag fruktar verkligen att om det inte förhåller sig sanningsenligt med de der historierna, så måste de vara gemena lögner. — Ja, det äro de också. — Och om det så är måste de vara hopspunna. — Det är klart som dagen. — Och om de äro hopspunna, så har det skett af någon. — Men kära jungfru Dorothea, det der kan jag räkna ut till punkt och pricka sjelf. ? — Kan han det? — Vill hon drifva med mig? — Nej, ty som jag sagt, jag börjar fatta förtroende till honom, herr Tidell, och aktning tillika. Men säg mig, kan han också räkna ut hvem som kunnat spinna ihop dem? — Nej! Och Gud gfve jag visste det, skulle jag klämma åt honom. — Nå, detta vill jag säga honom. Och någon annan har det positivt icke kunnat vara, efter allt hvad jag kan förstå. — Hvem! Söta, goda jungfru Dorothea, hvem? — Elter jag nu står på utresan så kan det väl ej vara farligt att förtro er det, eller hur? Om ni skulle vara nog äreförgäten att förråda mig, kan dock ingen hämnd träffa mig. — Tänk icke så illa om mig, ni, som är min Mallas vän ! — Jag säger bara om ni vore det, så är jag innan kort så långt borta att det ej kan göra mig någon skada. — Ja väll Drag då icke längre i betänkande ! — Nej! Jag säger er derför upprigtigt, det bar icke kunnat vara någon annan än den elake Clairet. — Clairet, hos drottningen? — Han och ingen annan, ty, oss emellan, jag har trott mig förstå att han har ett godt öga till Malla. — O, den illistiga menniskan! Har ban kunnat? . . . Har