Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1855, sida 2

sörmåla, en trupp al 200 man Sardinare med befäl ankommit till Konstantinopel, så tycks detta snack ej ega någon egentlig grund. Närmare underrättelser om öfversvämningarne i Holland saknas ännu; men telegrasdepescherna låta förmoda, att förödelsen varit osantlig. Tusentals familjer i Geldern, Norra Brabant och Utrecht hafva förlorat allt hvad de egde. Ministerkrisen i Belgien fortfar ännu d. 10 dennes. RYSSLAND. Om cuarens sjukdom och död innehåller Preus. Staats. Anz. följande narmare detaljer från St. Petersburg af d. 3 dennes: H. M. hade, såsom det nu visar sig, allaredan någon tid varit temligen häftigt angripen af influenza. Omkring d. 18 Febr. bad lislakaren d:r Mandt om tilllåtelse att tillkalla andra läkare och kejsaren tillät skämtande att lifläkaren d:r Karell tillkallades. Kejsarens tillstånd förvärrades långsamt genom sömnlöshet och tilltagande hosta med stark uppspottning, så attläkarne d. 22 Febr. bådo honom icke mera lemna sina rum. Kejsaren ville icke mera höra talas derom, hvarför en af läkarne sade till honom: ÄIngen militärläkare i hela armen skulle tillåta någon soldat, som är så sjuk som E. M. att lemna sjukhuset, emedan han skulle vara förvissad om, att patienten blott mera sjuk skulle återkomma dit. Kejsaren svarade: Mine hrr! J hafven blott gjort er pligt, jag tackar er, nu vill jag göra min.Derefter satte han sig vid en temmelig skarp köld i sin släda och körde till exercishuset för att se manskapet af gardesinfanteriet, hvilket skulle marschera till Lithauen, för att komplettera regimenterna derstädes. tKejsaren var vid denna inspektion, då ban för sista gången visade sig offentligt, mycket angripen, hostade starkt, spottade upp mycket, och sade då han gick bort: Jag är våt af svett, ehuru det i exercishuset var ingenting mindre ån varmt. Derifrån körde han till den sjuke krigsministern, furst Dolgorucki, varnade honom för att gå ut för snart och vände derefter tillbaka till vinterpalatset. Om aftonen bevistade han den första gudstjensten i fastlagen, stannade derefter hos kejsarinnan, men klagade att han frös och behöll kappan på sig i rummet. Sedan denna afton har kejsaren icke lemnat sitt lilla arbetsrum. Der emottog han ännu d. 23 Febr., liggande på soffan och betäckt med sin kappa, öfverste och flygeladjutant v. Tettenborn och affärdade honom till Sebastopol. Men derefter ötverlemnade han göromålen åt storsursten-thronföljaren. Den 24—27 Febr. förlopp, utan att man på förfrågan hörde annat än: Kejsaren lemnar icke sängen, emedan han har feber, hostan blir allt mera lös o. s. v. Under hela sjukdomen låg kejsaren blott på sin fältsäng, d. v. s. en med hö stoppad maroquin-madrass, en liknande hufvudputa, och hade på sig endast ett täcke och sin kappa. Först den 28:de Februari betecknades tillståndet som betänkligt. Natten till den 1 Mars förvärrades det i hög grad. Läkarne befarade ett langslag. Om aftonen den I:ste Mars var allt hopp förbi. Kejsaren och thronföljaren bådo honom på läkarnes begäran taga nattvarden. Vid detta tillfälle synes kejsaren först hafva uppfattat sitt verkligen farliga tillstånd. Dock skall man knappast hafva bemarkt någon rörelse hos honom. Natien till d. 2 Mars sade d:r Mandt kejsaren, att ban var farligt sjuk, att hans lunga var starkt angripen och att man hyste farhågor för den. Kejsaren svarade mycket lugnt: Då riskerar jag väl ett lungslag? D:r Mant genmälte: Det är nog möjligt a Derpå tog kejsaren med mycket lugn och fattning nattvarden, tog afsked af kejsarinnan, sina barn och barnabarn, välsignade och kysste hvar och en särskild, och uttalade dervid välsignelsen med fast stämma, samt behöll derefter blott kejsarinnan och thronföljaren hos sig. Deita skedde omkring kl. 4 på morgonen. Senare sade han till kejsarinnan: Tag nu litet hvila, ber jag dig. Hon svarade: ,Låt mig b ifva hos dig; jag skulle önska, att jag kunde dö med dige. Kejsaren sade då: .,Nej, du måste lefva. Vårda din helsa. på det att du må kunna vara hela familjens medelpunkt; gå nu bara; jag skall låta kalla dig, när ögonblicket nalkas. Denna så bestämdt uttalade vilja hörsammade kejsa rionan och gick. Kejsaren lät derefter grefve Orloff, grefve Adlerberg och furst Dolgorucki inträda, tackade dem för deras bevisade trohet och tog afsked af dem. Senare lat kejsaren sin betjening inträda, tackade dem för deratjenoter, välsignade dem och tog afsked af dem, hvar vid ban sjelf skall hafva varit mycket rörd. Slutligen inkallades kammarfrun v Robsbeck. Kejsaren tacka de äfven henne för den trohet som hon städse bevi sat kejsarinnan, för den sorglällighet, hvarmed hon alltid i sjukdomar hade skött henne; bad henne at icke lemna kejsarinnan och tillfogade slutligen: ,Och helsa milt kära Peterhoff, — Kejsaren fattade afven Dr. Karells hand och sade till honom: ,Ni ar icke skuld dertill. När biktfadren Bajanov talade med kejsaren, tog denne kejsarinnans hand, lade den i prestens liksom om han ville anförtrott henne åt den andlige. Derpå lemnade målet kejsaren en stund, under hvilken han osta korrsade sig och bad för sig sjelf. SeDare fick han det igen och talade då och då ända till sitt slut, bvilket i hela familjens närvaro inträffade d. 2 Mars kl. 10 min. öfver 12 e. m. Nästan de sista tydliga ord, som kejsaren talade, voro följande: ,Dites å Fritz, de rester toujours le meme pour la Russie, et de ne pas oublier Iles paroles de Papa. (säg Fritz, att han alltid förblir densamme emot Ryssland och icke glömmer sin fars ord.) Kejsaren har bestått dödskampen med ett själslugn, en kristiig undergifvenhet och en manlig fasthet, cam Ii sanning kunna 688 klase