Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1855, sida 2

LJ Theater, Det tredje abonnementsspektaklet, hvilket till förmån för hr Happe gafs i går afton, inbringade, som vi tyckte, recett-tagaren i det närmaste fullt hus. Också var redan sjelfva titeln till pjesen onekligen lockande; det var nemligen Industri-Riddarne, ett äkta fransyskt skådespel i 5 akter med tablåer, som för första gången, oss veterligen, uppfördes på vår scen. Utan att för någon del vilja tillerkänna denna dramatiska produkt ett egentligt estetiskt värde, måste dock medgifvas, att den uppfyller alla anspråk på theatralisk effekt och lislig handling. äskådaren har här tillfälle att intränga ganska djupt i de parisiska mysterierna. Brottslingar och skälmar äro de agerande hufvudpersonerna. Lastens och de husvillas hålor under broarne öfver Seinen äro här sceniskt framställda. Man får ett begrepp om denna skara af enfants perdus:, hvilka nedsjunkit från lysande vilkor till sina medmenniskors parasiter och nu icke akta för rof någon inkräktning, vare sig genom bedrägeri eller våld på andras välfångna egendom. Dessa nattens barn äro emellertid förenade till ett slags hemligt sällskap, som har till anförare den af Victor Hugos roman, Rinearen i Nötre Dame, bekante tiggarkungen, ett vidunder af svek och grymhet, än uppträdande under beständigt olika namn, med den högsta lyx ibland samhällets förnämste, än i förtroligt umgänge med samhällets drägg. Det skulle bli för långt att ingå i en utförligare redogörelse af pjesens innehåll och en kritik öfver densamma. Likväl torde det vara af intresse att nämna, det ref. har sig bekant, alt för ett par år sedan var en viss Monsicur le Duc det föga bonnetta sällskapets chef, en tvetydig, men i sitt umgängessätt särdeles tilldragande person, om hvilken man just hvarken visste godt eller ondt, endast att han tidtals lefde i den mest furstliga prakt, utan kända till gångar, och derföre äfven i början af kejsar Napoleons presidentskap uppkallades till polisprefekten i Paris att göra reda för sig. Då han emellertid icke kunde fullt nöjaktigt besvara de till honom framställde frågor, men icke heller öfvertygas om något brott, blef han förvist från Paris och vistades under sen lands flykt till och med en kort tid i Stockholm. Så mycket om sjelsva pjesens tendens och historiska grund. Hvad sarskildt de spelande angår, syntes oss hr Deland som Crevecocur icke ega en roll, liggande inom hans konstnarssf. r. hvilken dertill är alltför elegant och upphöjd. M:ll Deland skulle måhända tagit sig battre ut som den lisligare AÄrllemise än som den olyckliga, förtvislade, beständigt snyftande Louise. Hr Ilappe som Charles DÖ dier var kanske väl mycket deklamatör. Hr Wallin (Paul Didier) skulle vi tillråda mindre extas och mera ledighet, åtminstone i armarnes rörelse, ehuru det der slaxandet med främre extremiteterna på sätt och vis lår hört till seken. Hr Gräntz, possession. Desrosiers, hade enroll af ringa betydenhet, och hr Lindström, procentaren Digonard, var en i ansigtsspel och maner nog litet studerad bof. Hr häskyren, tiggarkungen sjelf, hade både en tacksam roll och utförde den, med så undantag, rätt väl. Hr Boström må vinlägga sig om ett redigare och jemnare uttal samt mindre armbågande fasoner. Hr Almlif spelade bra, om det notabene skall höra till pjesen att stundom vara ett glupskt (man påminne sig scenen på värdshuset) lejon-, stundam en mes i luggslitna renskrifvarplagg. Hr Oberg tjarde heller ej så illa sina knep a la Pariser-gamin och m:ll Rundbom som Artfemise var rätt nåpen. Slutligen vill ref. endast anmärka, att sonden i första akten, med sina kyrkor och palatser, gerna kunnat hålla sig stilla, ty pjesen behölde sannerligen icke för eslektens skull nä