katholska kyrkan öfvergingo dessa enkla måltider till oslertjenster i templen, hvaraf konseqvensen blef vinets borttagande ur nattvarden. Protestantismen återförde saken till någon del till dess ursprungliga mening, men ännu bibehölls nattvarden såsom en tempelhöstid, hvilken af hvarje församlingsmedlem firas under vissa langre mellantider. Detta är, såsom hvar man finner, origtigt. Tillsallet medgilver ej. att ingå djupare i detta ämne. Blott så mycket må slutligen erinras, att de som vilja se statskyrkan, med våld sönderbruten, kunna intet högre önska, än alt det ifrågavarande lagförslaget blefve fastställd lag. Ty denna lag kommer ej att efterlefvas, utan skall endast tjena att vidga det redan öppnade svalget mellan statskyrkan och dem som alvika från densamma. Och med detsamma är scparatismen oåterkallelig. — Det enda häremot kunde invändas, är, att den är det i alla fall, och att således den nya lagen endast skulle påskynda rörelsen. Emellertid är det rätt eget, att under det man i det protestantiska Sverige arbetar i denna reaktionära anda, har man i sjelfva det ultra presterliga Spanien begynat allvarligt tänka på att inskränka presterskapets makt inom tillbörliga gränser, genom att försälja betydliga delar af kyrkogodsen, hvilka skola fjena dels att betäcka årets statsbudget, dels förminska statsskulden, dels slutligen användas till allmänna arbeten. — I Piemont sker försäljningen af kyrkogodsen, för att dels jemna förhållandena mellan det orimligt högt lönade högre presterskapet och det mycket ringa lönade lägre, dels erhålla bidrag till den allmanna solkundervisningen. — I båda länderna försiggå reformerna naturligtvis under hierarkiens hög ljudda motstånd, under hotelser af bannlysmngar och Guds straff, m. m. dylikt. Det hörer nemligen till det katholska och tyvärr äfven det protestantiska presterskapets mest förmätna tilltag, att göra sin verldsliga makt till Guds och religionens sak, så att hvarje försök att inskränka den förra inom behöriga gränser, utropas såsom ett angrepp mot religionen. Dessa saker böra dock noga åtskiljas, ty det är lätt att ådagalägga, att ingenting verkat hinderligare för religionens lil och kraft än dess obehöriga förpaktande af ett privilegieradt presterskap. Finnas inga reformer i samma anda, som de nyss utförda i Sardinien och Spanien, att utföra äfven i vårt land? Skulle icke äfven hos oss en betydlig del af den s. k. kyrkans egendom kunna anslås till nyttigare ändamål? Skulle icke äfven hos oss, såsom i Sardinien, förhållandena mellan det högre och lägre presterskapet kunna i någon mån jemnas, samt medel och krafter vinnas för folkundervisningen? Detta är, såsom man finner, en ganska genomgripande och tillika ganska ömtålig fråga. Likväl skola vi ej skygga tillbaka för att vid tillfälle taga den i allvarligt skärskådande, ty med hvarje dag framträder behofvet af en grundlig reform i hela vårt kyrkoväsende alltmera tvingande.