Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1855, sida 2

det sinnes ett fönster der inne i mitt rum, och om ni vill våga risken att hoppa ut derigenom — det är inte så fasligt långt att falla — så må ni göra det.Acon-Virlaz stammade några förvirrade ord till tack, och ville skynda in i rummet, då hortvaktaren lade sin hand på hans arm och sade: Hör på, min goa man! I förbigående sagdt, kunde ni gerna skänka mig den signetringen ni har på ert finger, på det ni må påminna er alla de rara saker ni lofvat mig då vi åter råkas.Juveleraren drog hastigt det begärda smycket från fingret och lemnade det åt sin rödhårige räddare. Derpå störtade han in i det trånga, mörka rummet, slog omkull ett bord, hvarpå portvaktarens middagsmåltid stod, och klattrade upp i ett mycket högt, trångt fönster. Han stodde sina hander mot fönsterposten, och i det han stack ut hufvudet för att se efter hur djupt han hade att hoppa, varseblef han ögonblickligen nedanför den dammiga kaleschen, diskontoklipparen och mr. Ben Daoud med en brinnande cigarr i munnen och tömmarne i händerna, just färdig att köra sin väg. Håll, stopp!. skrek Acon-Virlez. Håll! Ben, min käre vän, min gamle vän! Stopp och tag mig med., Mr. Ben Daouds svar vart kort och bestämdt.