Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1855, sida 2

Ai 664 (11 IDBDOISatLa konkluSionen, neml. att icke allmänheten eller i redakt. tanka de sattiga samhällsklasserna, i vårt land orimligt eller öfverhöfvan beskattas för läkemedlen. Det skulle vara insänd. kärt och ett slående bevis för redakt. tanskap i bedömandet äfven af apotheksväsendet och svenska medicinal tarans orimlignet, om redakt. täcktes inför allmänheten ådagalagga att medicinal-iaran är så hög och så betungande för allmänheten, att apothekaren deraf skördar den vinst, att han kan t. ex. betala 60,000 rdr bko för ett privilegium eller mer, hvarjemte icke allenast redaktionens kredit skulle genom dessa solklara bevis betydligt ökas, utan äfven allmänheten genom redakt. invaljande till ledamot i den ärliga kommitten för medicinal-taxans omarbetning, derigenom skulle erhålla en god målsman för bevakandet af denna beskattning, som i redakt. tanka, förnämligast drabbar de fattiga samhällsklasserna. Som insänd. tid icke medgifver ingaendet i en sortsatt diskusson om lämpligheten af apotheksrörelsens frigifvande i vårt land, vare sig med eller utan kontryller, vill insänd. endast göra redakt. bekant med att i de fleste länder i Europa, såsom Tyskland, Preussen, Frankrike till och med det råa Ryssland m. fl. år apotheksrörelsen privilegierad, likasom att intet land, med undantag möjligen af Spanien och Kyrkostaten, charlataneriet uppnått en sådan höjd som i England; en naturlig följd, då få eller inga kunskaper eller kontroller erfordras för utöfvandet af ett yrke, hvarvid vidsträckta dylika och deraf följande motsvarande formåner aro af högsta vigt, då menuiskors lif och hälsa deraf äro beroende. Götheborg den 13 Mars 1853. L. Om ins:ns afsigt verkligen varit den han säger, att blotta red:ns okunnighet, så befara vi att hans bemödanden i detta fall verkat menligast för honom sjelf. Har nemligen icke läsaren varit skarpsyntare än vi, så torde han haft svårt att i den ofvanskrefne uppsatsen finna något spår af de flere studier och vettenskaplig underbyggnad, hvilka sägas vara nödiga, för att erhålla ett sådant privilegium som ins:n innehar. Det finnes nemligen icke ett enda ord i hans uppsats som bemöter, än mindre vederlägger vårt fällda yttrande. vi hafva yttrat, att den köpeskilling al 90,000 rdr rgs, som blifvit betald för endast privilegiet till ett apothek här i staden, bevisar att ett sådant privilegium är förenadt med en oskälig vinst på en rörelse, som afser att tillhandahålla den stora och till större delen fattiga allmänheten oundgangliga lakemedel, och att pri. vilegiet alltså utgjorde en beskattning på sam. ma läkemedel. Ias:n svarar härpå, dels att det behöls större kunskaper, för att blifva ägare af ett apotheksprivilegium, än för annan köpenskap, dels att medicinaltaxan i Sverge är lägre än i andra länder. Detta är ej svar på tal, ty det må väl ej kunna bestridas, att derest ej hr Cavalli behöft betala de 90,000 rdr:ne för privilegiet, hvilket, om man beräknar ränta och amortering, minst krafver i och sor sig en behållning af 10,000 rdr om året, så hade han kunnat sälja medikamenterna till billigare pris. Vi halva alls icke att göra med om medicinaltaxan i andra länder är högre an i Sverge. Ett faktum är att, oaktadt dess af ins:n öfverklagade låga bestämmelser, ett apothek i Sverge lemnar 50 4 netlobehållning af årliga sorsaljningssumman och deratöfver, hvilket förutsätter att en stor del medikamenter skola betalas flera hundrade 4, öfver deras inköpspris, såsom ock verkligen är förhållandet. Dersore torde ingen medicinaltaxa böra finnas, utan priserna regleras efter konkurrensen, hvilket alls ej utesluter den af ins:n tframhållna vetenskapliga underbyggnaden, utan tvertom skulle betydligt öka denna underbyggnad. Låt nemligen hvarje person, som efter genomgången examen visat sig dertill aga behöriga kunskaper, anlägga ett apothek, hvarhelst han behagar, i stad eller på landet, allt under samma eller bättre kontroll än de nuvarande apotheken, och kunskaper och skicklighet skulle göra sig vida mer gällande än nu, då hulvudvillkoret för att förvärlva ett apothek är att äga det för privilegiets inköp nödiga kapital. Vi hafva för ett och annat hundra år tillbaka haft samma privilegier för andra näringar, som ännu för apotheksrörelsen — författningar och privilegier stadgade huru många skomakare, skräddare, 0. s. v. skulle finnas i hvarje stad — och då upphäfvandet al dessa orimliga föreskrifter yrkades, svarade skråmännen ungefär såsom ins:n, alt rorelsens bedrifvande fordrade så stora kunskaper, att taxorna voro för låga och ej för höga o. s. v. Vi hafva kommit ifrån dessa galenskaper i andra näringar, och de hafva ej lidit derpå, men i apotheksväsendet vill man ännu ej blott bibehålla dem på grund af deras häfd, utan t. o. m. försvara deras råttmätighet och förnustigbet. En annan sak vore, om ins:n yttrat, att privilegierna existera och hafva framkallat transaktioner mellan enskilte, hvilkas rätt skulle, genom deras plötsliga upphäfvande, kränkas. Det ar ett argument, som äger någon giltighet. Nen dersöre halva vi ock ej hört någon, som yrkat dessa medeltidsförhållandens upphörande, hvilken ansett att det borde ske utan vederbörlig ersättning. Detta innebure också en vida större trygghet för hrivilegiernas innehafvare än det närvarande tillståndet. Då finge de ersättning för den händelse att nya apothek skulle komma att anlaggas nn, y OPCTA 5