solkningens framsteg och der låg första anledningen till hans mellankomst. Furst Mentschikosss sändning I hade till ändamål att hejda den frihetsanda, som sbridI de sig i Turkiet. Han visste väl, att den dag, då de Turkiska kristne blefvo i stånd att styra sig sjelfva, skulle allt hopp för alltid försvinna för Ryssland, att besitta Konstantinopel och de herrliga provinser som skulle göra Czaren till den rikaste potentat på jorden. Jag känner fullkomligt att detta var motivet för hans politik, hvilken han fortsatt alltsedan 1820. Men under några år har han ej kunnat fullfölja sina planer. Lord Aberdeen blef premierminister i England Lord Aberdeen, som gjort mer än någon annan för att tillintetgöra det liberala partiet. (Hör!) Czaren kände hans åsigter i afseende å den utländska politiken. Han begagnade tillfället att röfva Turkiet. Till den ändan afsände han Furst Mentschikoff till Konstantinopel. Jag anklagar ej Lord Aberdeen för att hafva handlat i sam råd med honom, men det är omöjligt att bestrida, att ju hans kända åsigter uppmuntrat Czaren i hans planer. Jag var i Konstantinopel vid Furst Mentschikoffs besök och jag kan säga, att om vid denna tidpunkt styrelsen (den Engelska) visat sig beslutsam och sagt Czaren, att England skulle med vapenmakt motstå hans anspråk, så hade Furst Mentschikoff förklarat sig tillfredsställd af den första eftergiften. Men vi bandlade icke så, och deraf alla våra olyckor. Vi hade en styrelse sammansatt af liberala och Peeliter, de sednare ganska litet eniga med Whigs rörande Rysslands öfvermakt. Man kan möjligen i fredstider hafva söndrade ministerer, men det är omöjligt att med sådana utföra stora nationella företag. (Bravo!) Under vigtiga förhållanden duga inga halfva mått och steg. Hvad har följden blifvit? I stället för att förmå Czaren att rygga tillbaka, har man uppmuntrat hans afsigter. Han ville intervenera i de Turkiske kristnes angelägenheter, på ett sätt som skulle gifvit honom suveräniteten öfver 11 millioner af Sul anens undersäter. Kejsarens armser öfvergingo Pruth och det var då jag första gången uppstod, för att begära att man icke skulle låta Czaren passera Pruth utan att förklara honom krig. Jag önskade ej krig, men jag visste att just då man fruktade det gjorde man det oundvikligt. (Bravo!) Styrelsens andra fel var att anförtro fredsunderhandlingarne åt Österrike, som hade ett intresse i att bevara freden till hvad pris som helst. Jag protesterade mot konferensen i Wien. Jac sade: hållen edra konserenser i Konstantinopel eller på hvilken annan ort SsSom helst helldre än att underkasta dem Österrikes ledning. Nå väl — vi gingo till Wien och blefvo fullkomligt mystifierade. (Bravo och skratt.) Och hvem skickade man till Wien, för att reglera denna stora fråga? Var det en man vuxen detta uppdrag? Styrelsen har aldrig kunnat frigöra sig från familjeförbindelser och personliga konsiderationer. Den lät säga Ryssland, att vi ej ville göra någon inkräktning på dess område, d. v. s. att det intet hade att förlora på affären. Kriget utbröt. Våra trupper afgingo till Gallipoli, utan förråder, och utan Fransmännen hade de dött af hunger. Sedermera gick man till Varna, och det fanns intet fel, intet misstag i situationen, hvarom jag ej underrättade Styrelsen. Förgäfves sade jag att klimatet i Varna var osundt och pestartadt, — man fortfor att skicka våra soldater dit och de dogo till ett otroligt antal. Talaren utbredde sig härefter öfver de fel i organisationen, som hafva medfört olyckorna på Krim. Han erinrade om den subskription af 10,000 E, som öppnades af Times till fördel för de sjuke och särade, en subskription, som genom det goda sätt hvarpå medlen blifvit förvaltade, har räddat lifvet på tusental af engelska soldater. (Bravo!) Om enskilte kunna göra sådane tjenster, hvarför kan då styrelsen intet göra? (Bravo!) Det är derföre att cheferna för departementerna icke blifvit anställda på grund af förtjenst och icke förstå sin ansvarighet. Jag tror att den undersökning man beslutat är gagnlös. Det är tydligt att en armå af 54,000 man ej kunnat hopsmälta till 18,000 utan grofva misstag. Hufvudpunkten är våra officerares på Krim oduglighet. De borde allesammans återkallas. (Hör!) Man är i närvarande stund på sätt och vis rädd för att nämna lord Raglans namn. Lord Raglan är en valvillig och älskvärd menniska, men detta är icke detsamma som att vara en utmärkt general. Han är 76 år gammal. Han har ej på 30 år varit i aktif tjenst och på Halfön kommenderade han ej ens ett regemente. Han var sekreterare hos hertigen af Wellington, hvilket icke har lärt honom att kommendera en armå på slagtfältet. Det är ett verkligt brott att anförtro tusentals af våra landsmäns lif åt denne man, (bravo!) och om någon är rädd att högt uttala sanningen i detta hänseende, så är han ovärdig att kallas en offentlig man. Jag utsätter mig måhända för hat, när jag talar Så Men hvad gör det, blott jag uppfyller min plist. (Bravo!) De Engelsmäns blod, hvilka kämpat vid Alma, Balaklava och Inkerman, kan ej läggas i vågskålen mot vördnadsbetygelser och artigheter af några dussin familjer i London. (Bifall.) Den för-ta egenskap en general måste besitta är beslutsamhet, och denna egenskap saknas tydligen hos lord Raglan. Han har många andra goda egenskaper, men såsom general ingifver han icke hos andra mera tillförsigt än han känner inom sig sjelf. Ifrån den stund styrelsen undvek att bekämpa dessa svårizcheter, var den icke längre -vardig landets förtroende. (Bravo.) Jag betviflar att den undersökningskommission, som blifvit nedsatt, skall kunna, utan en ytterlig försigtighet å dess medlemmars sida fullfölja sitt uppdrag till dess yttersta förbindelser, utan att sätta landets intressen i fara eller utan att vålla stora olyckor. Lord Palmerston hade kunnat undvika utnämnandet af denna kommission, om han valt medlemmarne af sin minister ibland män, som åtnjöto folkets förtroende, och om han framlagt ett programm utlofvande allvarliga och stränga reformer inom armåen. (Hör!) Om vi nu ginge att sluta en hederlig fred, så skulle en sådan uppgörning ej blifva af lång varaktighet. Inom få år skulle ett ännu försärligare krig utbryta och det under vida mindre gynnsamma förhållanden. Det är derföre jag anser att de fyra punkterna icke äro tillräckliga. Är det ej vår skyldighet att fordra skadeersättning för Turkarne? Kunna vi medgifva att de blifva offer för ett orättfärdigt anfall? Vi måste i spetsen för våra angelägenheter hafva män, som följt med sitt tidehvarf och äro genomträngda sf daga KL a A sca as I ås