Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1855, sida 1

—————————7— plats och gjorde en stor gest af förvåning och harm. — Är det möjligt att jag skulle hafva anklagat min onkel, min välgörare, och ingifvit er förklenande tankar om honom? Skulle jag kunnat sörgata min tacksamhet och trampa mina pligter under fötterna till denna grad? Nej, dessa beskyllningar bör jag icke fördraga! — Och han tog sin hatt, såsom ville han genast gå. — Lugna er, lugna er, min vän, och tag icke så illa vid er! — Jag vore en usling, om jag kunde uthärda dessa falska anklagelser. — Denna hetta gör er heder, och vore tillfyllest att afväpna mig, om jag hade någon anklagelse i sinnet mot er. Men långt derifrån! Ni har ingenting att förebrå er, och ni behöfver icke heller frukta att någon annan skall göra det. Men, ser ni, min vän! det är så med sanningen, att hon besitter en egen, inneboende klarhet, som slår oss i ögonen tvertigenom den slöja, som skulle dölja den, och gör att hon till slut alltid kommer segrande i dagen. Att all er grannlagenhet icke kunnat jäalva detta, är icke ert fel, och minskar ingalunda det ädelmod den hos er visat. Ni har ingenting sagt, men er naturliga smärta har suckar och uttryck, och sjelfva er ädla skonsamhet, er resignation äro anklagare emot den orättvisa man bevisat er. Ni förstår mig nu? Sebastian svarade med en suck. — Nå väl, lätom oss nu komma till saken! Vår Herre! har sjelf laggt sin straffande hand på residenten, och den kännes alltid tung och tryckande för menniskan, tills ångrens och! battringens känslor fått makt med henne, och hon åter börjar. göra rätt för hvad hon brutit. Till denna punkt har jag velat bringa er onkel, genom att förmå honom på laga vägar upphafva arsrattens beroende af namnet, och dess utsträckning! till er .. — Hvad, min pastor? — Att ni, med undantag af namnet, hvilket i alla fall är en lumpen sak, blott det man bär hedras af personen, skulle. få inträda i den sons rättigheter som förverkat sine, och dela arssratten med den af edra bröder, som nu annars ensam. skulle få åtnjuta den. — Nej, nej! — utbrast Sebastian med stor pathos. — Min onkel har gjort långt mer för mig än min tacksamhet kan erkänna. Detta skulle blifva förmycket, skulle öfvervaldiga mig, sorkrossa mig. — — — Nej, nej! ö — Adla menniska, förstå mig, och kullstot icke genom en