Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 58.) — Stackars residenten, stackars residenten! — Och Boreus runkade på hufvudet, gick upp och började spatsera öfver golfvet, hvarunder han liksom för sig sjelf sade: Jajal menniskan får icke ro i sin själ, innan hon ångrat sig och gjort rätt för hvad hon brutit! Men jag — — — Hvad skall jag? — — — Hvad bör jag? Det visade sig på hans ansigte att en strid föregick inom honom, och Sebastian, som noga betraktade honom, sökte förgafves att tyda hvad den kunde gälla. Sedan han fann huru fruktlöst alla hans gissningar utlöllo, grep han sig slutligen an och sade: — Någonting ligger er på hjertat, min goda pastor? — Ja i Guds namn, ja! — Har jag förtörnat er, och är det för det, min stackars onkel får plikta? — Hur kan ni tala så? — Man måste söka skulden hos sig sjelf, då man icke kan finna den annorstädes. Men om så är, hämnas hur ni behagar; låt blott icke honom så lida! — Alt ni så kan misskänna mig! — Jag vill det icke. Men man kan ej hindra sig från gissningar, der man icke nöjaktigt förmår förklara orsakerna och i sanning, min bästa pastor, ni synes mig i detta fall obegriplig. — Jaså, jaså! Nå, låt oss då tala upprigtigt, ty att skrymta sig emellan är en ful sak, och kommer ändå slutligen på skam! Ni förebrår mig att jag öfvergifvit residenten; och det är i afseende derpå, som jag måste förklara mig. Af allt hvad ni låtit mig förstå, alltsedan den dagen ni anlände hit med den skamliga underrättelsen om er brors pariska bedrift, lärer det väl icke vara så rent med herr residentens samvete, i afseende på den rättvisa han öfvat mellan er och edra bröder . .... — Är det möjligt? — och Sebastian sprang upp från sin