Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1855, sida 1

öfverdrisven samvetsgrannhet hvad jag vill uppbygga! Ser ni, det är icke för er skuld, det är för hans och himlens skuld jag velat det; ty det blir glädje öfver en omvänd syndare. — Ni känner bättre menniskobjertat än jag, och jag vågar icke motsäga er. Fortfar! Boreus skakade på hufvudet med en bedröfvad uppsyn. — Min onkel har icke velat lyssna till er? — — — Han har funnit sig gjort mer än någon pligt kan påkalla? — Icke det, just. — Edra ord hafva fallit på det gamla helleberg, som heter hat emot mig? — Nej. — Eller ni har sjelf bytt om tankar och finner mig icke längre värdig? — Ännu mindre. — Men jag glömmer att jag icke har någon rätt att plåga er med mina gissningar. Behaget af er gästfrihet, af ert och er alskvärda dotters sällskap, nöjet af att kunna meddela mina tankar och inhemta edra råd och åsigter, hafva kommit mig att glömma att jag är en fremmande som icke eger anspråk på något förtroende. — Tala icke ur denna cirklade ton! — utbrast Boreus, slängde tobakspipan i vrån och öppnade armarne emot Sebastian. — Lofva att förstå mig rätt, och jag vill tala upprigtigt med er. Ser ni, här i vårt stilla lif på landet, der intet verldsrumor och inga förströelser blanda bort hjertats och själens varma, rena känslor, fåster sig menniska innerligare vid menniska; nar der en gäst kommer anspråkslös och förtrolig in i vår dagliga krets, och förfriskar vår ensamhet och delar våra sympathier, så tränger han sig lätt också in i vårt hjerta, och blir som en del af det sjelft, eller som dubbeltonen till vårt jags monotona klang, utan hvilken den skorrar som en nergången qvint. Detta har sin grund i den allmänna lag, som behofvet af sällskaplighet och meddelande stiftat till lifvets försköning, och har mäktigt gjort sig gällande i afseende på er. Under det jag så märkt att er närvaro liksom vext in i behofven för mitt dagliga lif, har jag älven sett att ni visat en all tid vexande uppmarksamhet mot min dotter . . . . Här min herre, måste jag blotta mitt hjertas hela svaghet, om det är en sådan att skapa sig en ljuf förhoppning. — — — Flickan är mig kär; det dyrbaraste jag eger qvar; sin salig mors afbild; och hon var ett mönster bland sitt kön! — Här torkade Boreus bort em tär, som ville tränga fram i hans öga, --Hvad .