Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1855, sida 2

bar han lyckats att bilda en verxlig orms och med detta stöd fordrar han att beklädas med högsta militära och civila makten i Kurdisstan under förbindelse att erkänna sultanens suveräna myndishet. Imellertid plundrar och bränner han samma städer som han påstår sig vilja styra med mera sparsamhet och billighet än den nuvarande styrelsen. Den stackars AzmiPascha, som skall i bergiga, oländiga trakter bekämpa detta uppror, som redan vunnit en så ofauvtlig utsträckning, kan icke föra med sig från Aleppo mera än 2 å 300 man reguliera trupper. Han skall fiona ett lika stort antal i Diarbekir, och Gud vet om seraskieren i Bagdad skall anse för lämpligt att skicka honom nödiga förstärkningar, eller snarare om han skall hafva några att skicka. Hela Syrien och Mesopotamien ända till Bagdad äro fullkomligt blottade på regullera trupper. Det är alltså icke förunderligt, om dessa oroliga befolkningar ej wille förblifva stilla och öfverallt mer eller mindre oppet håna olverheter och lagarne. Det största gissel för dessa nejder är pascharnes usla förvaltning, hvilka embetsmän genom oupppörliga försnillningar, utpressningar. orättvisor ocn kanaljerier af alla slag reta och agga iavånarntill uppror. Resaingen i Kurdistan är i synnerhet, säger man, resultatet af dess guvernörs, Osman Paschas jemmerliga styrelsesatt.