Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1855, sida 2

Hd Hal TMTIS 0CII LUNLUMOURN (Ud. MV PJ SN bara krig. Men af telegrafdepescherna se vi huru betydligt fonderna stigit vid dödsposten från S:t Petersburg — ett osvikligt tecken till de fredsförhoppningar den väckt — och derjemte inhemte vi att lord Clarendon i ölverhuset yttrat, att Nikolai död kunde utöfva en betydlig inverkan på öppnandet af fredsunderhandlingarne, hvilket yttrande antyder åtminstone en förmodan att en förändring vore att förvänta i ryska politiken. De nya fredsförhoppningarne torde redan i födseln qväfvas af det ryska manifestet och kejsar Napoleons resa till Krim, hvilken nu synes vara fast beslutad. Detta är en lika vigtig nyhet som det ryska manilestet och har en fullt ut lika krigisk betydelse som detta. Den bevisar, att kejsaren icke låtit dåra sig af de fredliga utsigter som öppnats genom czarens död, utan inser att Ryssland aldrig, så framt det ej dertill tvingas genom vapenmakt, går in på en sådan fred som är erforderlig för Europas framtida lugn och säkerhet, hvarför han beger sig till sin arm6 i Orienten för att genom sin närvaro egga den till nya dater. Det af telegrasen i Palmerslans mun lagda yttrandet, att Russels vistande i alla händelser skulle blifva helt kort i Wien — ett yttrande som syntes uttrycka elt slags misstroende till framgången af fredsunderhandlingarne — befinnes, när man i de engelska tidningsreferaterna får läsa det i sammanhang med Palmerstons öfriga tal, sakna all politisk betydelse. Preussiska hofvets slägtskapsoch vänskapsförhållanden till det ryska göra det helt natarligt att en preussisk prins (Carl, kungens bror) sändts till Petersburg för att beklaga sorgen. Men då af telegrasdepescher i danska tidningarne ses, att en österrikisk prins, erkehertig Wi helm, ditskickas i samma ärende, kan detta väcka allahanda funderingar. Man kan visserligen betrakta erkehertig Wilhelms sändning som en blott gärd af artighet och uppmärksamhet, hvilken österrikiske kejsaren ansett sig vara skyldig ett hof, till hvilket han står i så stora förbindelser. Den tanken ligger dock nära till hands, att kejsar Frans Josef ej försummar tillfället att låta sin srande framföra några förtroliga politiska meddelanden, hvilka möjligen ej så aldeles stå i samklang med vestmakternas planer och intressen. De annu sväfvande underhandlingarne emellan Preussen och Frankrike sägas möta ett hufvudsakligt hinder för sin afslutning i Preussens orimliga anspråk. hvilka gå ut på ingenting mindre än att Frankrike skall förbinda sig att I) icke i något fall fordra genommarsch för sina trupper genom Tyskland och 2) icke under några omstärdigheter föra kriget i Polen, utan fastmer garantera Preussen bevillningen af provinsen Posen. Äfven skola de begge makterna hafva svårt för att blifva ense beträffande tolkningen af tredje fredspunkten som afser inskränkningen af Rysslands öfvervälde i svarta hafvet. Det anses imellertid för algjordt att Preussen ej får deltaga i fredsunderhandlinga ne i Wien, så framt det ej i en traktat högtidligen förbinder sig att om så erfordras äfven med vapenmakt medverka till en sådan fred som ölverensståmmer med Europas behof och de allierades önskningar. Att ett politiskt skäl ligger till grund för lord John Russels besök i Berlin kan man taga för gif vet, men hvilken inslytelse hans uppehåll derstades kan komma att utöfva på preussiska regeringens hållning, kan för ögonblicket icke bestämmas, enär underrattelserna i berlinerbladen inskränka sig dertill att han d. 28 Febr., samma dag som han ankom till Berlin, hade ett långt samtal med premierministern Manteussel och derefter d. I dennes hade andiens hos kungen, utan att de innehålla någon antydning om hvad resultat dessa förhandlingar haft. En motion om reform i Englands militärväsende har strandat i underhuset på Palmerstons motstånd. Den första stormlöpningen af demokratien på aristokratiska militarinrattningarne har alltså blifvit alslagen. Det är dock säkerligen icke den sista! En dof jäsning på stås vara rådande icke blott i London utan äfven på flera andra orter. Dess orsak är den tilltagande arbetslösheten. De sysslolöse arbetarne företaga hotande processioner genom Londons gator och man vill i deras leder hafva bemärkt individer som blott för tillfället ikladt sig arbetarens drägt. Det skulle således icke saknas uppviglare från andra klasser! Det värsta hvartill detta kan leda, torde dock vara ett och annat upplopp. Men af dylika rörelser kan ingen allvarsam fara uppstå för det gamla Euglands institutioner med det fasta stöd de äga i den stora medelklassens interessen och politiska medvetande. Denna medelklass önskar visst reformer och framåtskridande, men blott på laglig, icke på