Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1855, sida 2

Det var som om en kall hand strukit bort deltagandets varma uttryck srån alla ansigten, och stela och stumma riktades alla blickar emot den inträadande drottningen. I Vid åsynen af de begge tröstlösa grefvinnorna gick en skugga öfver hennes ansigte, som vittnade att hon icke väntat få se dem här; och då hon blef varse Axel, understödjande grefve Magni moder, sade hon med isande köld: Tror ni att det är för dessa tjenster ni är kallad till mitt hof i dag? — Ers majestäts ädla hjerta kan icke ogilla de tjenster smärtan och olyckan kräfva. — Alideles icke! Men som de ej kunna förenas med dem, som tillhör er uppvaktning hos mig, är ni befriad från den, lör de pligters skuld, som synas er angelägnare att uppfylla. i Och ett vredgadt ögonkast följde dessa ord. — Af nåd, ers majestat, tillåt mig ett ord! — inföll nu grefvinnan Ebba. — Det var min svaghetsom åkallade hans bistånd. Utan det skulle jag ej kunnat släpa mig från stället. Det var för att befria ers majestät från min förhatliga äsyn, som han lånade mig sin tjenstaktighet. Kan ers majestät straffa detta med sin vrede? Drottningen kastade på den betryckta grefvinnan en blick full af denna isande köld som är bittrare att erfara än den häaftigaste vrede, och vände henne ryggen utan att säga ett ord. — För Gads skuld unga man! — sade grefvinnan och sköt bort Axel. — Jag har nu återhämtat mina krafter. Maria Eufrosina skall ledsaga mig. Skynda att ätertaga er plats. Drottningen fordrar edra tjenster. — Hennes majestät har tillåtit mig! — Och Axel räckte åter sin arm till grelvinnan, som knappast förmåde hålla sig uppe. — Tusende skola skatta sig lycklige att lå ersätta min plats hos drottningen, men här? — — — Nej, min grefvinna, jag kan icke afstå denna rättighet. Och med dessa ord förde han henne tvert igenom skaran, som följde i drottningens spår, för att hinna till en annan utsång af rummet, då han plötsligt hörer sig tilltalad med dessa ord: — Ni vågar taga steget framför dem som tillhöra hennes majestäts sällskap! Då Axel såg upp igenkände han den unga damen, som på Jakobsdal kastat sin solljeder för hans fötter, och som vi nu veta voro den omtalade sroken Sparrenstjerna. Med ljungande blickarl betraktade hon honom, i det hon gjorde en rörelse för alt ängal sig sramom de begge gresvinnorna.