wbkhnnm Sp tr NM HÄ — — — vika för edra böner. Jag har tagit allt på mitt ansvar, och ni skall obehindrat komma in i hennes rum. Grefvinnan nickade vänligt i stället att tacka, och gick med stolt, värdig hållning långs igenom rummet, under det en vördnadsfull tystnad hastigt aslöste det förra glammet. Åsynen af dessa begge adla qvinnor, om hvars ärende ingen kunde hysa något tvifvel, enär grefve Magni onåd, efter den händelse vi omtalat, var fullt förklarad, och han sjelf förvisad hofvet och rådsbordet, qvarlemnade ett intryck, som förbjöd skämtet att återvända, och det var med ett spandt intresse, som alla väntade att vid återkomsten i deras ansigtsuttryck läsa den fallne gunstlingens öde. Då de efter en stunds förlopp åter syntes, var det under snyftningar och med näsduken för sina ögon. Gresvinnan Ebba svigtade för hvarje steg och Maria Eufrosina ansträngde sig för att kunna understödja hennes bristande krafter. Vid denna bedröfliga syn af den nyss så mäktige och präktige gunstlings förkrossade moder och maka böjde sig alla hufvuden under ett omisskännelhigt uttryck af det djupaste deltagande; men Axel ilar med ögonblicklig hastighet till för att bjuda grefvinnan Ebba sin arm. — I himlens namn! Drottningen kan i nästa ögonblick vara här, och du voro förlorad — hviskade Sparrenstjerna och försökte hålla Axel tillbaka. Grefvinnan Ebba, som, oaktadt sin djupa smärta, hörde dessa ord och varseblef hans bemödanden, undansköt sakta Axels arm och uppbjöd sina sista krafter för att framsläpa dessa fjät, som hopplösheten gjorde så tunga. — Tillåt mig, min gr svinna, i fall ni icke anser er höga värdighet förnärmad af att räcka er arm till en så obetydlig person som jag är. Den gamla grefvinnan lyftade mot honom sina förr så sköna, nu af ålder och tårar sordunklade ögon med ett uttayck al den vackraste tacksamhet och sade: — Ni tycks glömma den fara hvari ert goda hjerta försätter er; detta bör jagflicke tillåta. Ni har redan vågat mycket i det ni förskaffat mig tillträdet tili drottningen; olyckan skall icke göra mig otacksam. — Er belägenhet visar att min tjenst icke är er öfverflödig; och jag ber erj: tänk endast på I detsamma öppnades dörrar kommer, susade genom hela skar — Du är förlorad, och min rädda dig,— hviskade Sparrenstjer