Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1855, sida 1

Då han sann att grefvinnan återhemtat sin styrka aslagsnade han sig. 26 Kap. De olychligas försvarare. En dag stod en skara unga hofmän i en af salarne på slottet och pratade och glammade under väntan på att drottningen skulle komma ut ur sina rum för att begifva sig på en jagt, hvarpå de skulle åtfölja henne. Bland dem befann sig äfven Axel, som icke alltsedan uppträdena på Jakobsdal varit kallad att deltaga i något af hofvets nöjen, och således kunde betrakta detta som ett tecken att drottningen var blidkad och att han hade att sagna sig af en återvändande nåd. Sedan de unga hjeltarne uttömt sig i skryt öfver sina bachanaliska bragder och med vapen asfgjorda tvister, hvilka på den tiden hörde till dagens bruk och ungdomens ära, vände de sig med sitt skämt emot Axel, som tanklull och allvarsam stått tyst midt ibland den pratande hopen, med ögonen nästan oaflåtligen vända emot dörren till drottningens rum. — Min själ! — sade en och slog honom på axeln — skulle man icke tro att du blifvit fremmande här i dessa salar på den tid du icke synts här, så bortkommen ser du ut. — Man skulle tro att du bure grefve Magni halfva öde på dina skuldror, och likväl är du ett lyckans skötebarn. Axel log sorgligt. — Se bara hvilken mine! — utbrast en sjerde. — Men det kan vara onödigt att uppdrifva hans stolthet, genom smicker. Annars vet nog jag. — Hvad vet du, Sparrenstjerna? — inföll en femte. — Du gör dig alltid vigtig genom att låtsa dig veta så mycket, men när allt kommer omkring reducerar det sig ändå vanligast till — noll. — Hvad? Vet jag ingenting mer än en nolla, tror du? Jag skulle då säga hvad jag icke kan stå till. Det fordrar upprättelse. — håll! — sade åter en, som förstod att gnistan fallit i en krutdurk, och ville förekomma explosionen. — I detta fall uppträder jag som försvarare för den okunnighet, som man