Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1855, sida 1

Bröderna. Af förs. till Stael von Holstein, m. sl. (Forts. fr. N:o 55.) Det var en plågsam stund för Axel, då han befann sig ett nödtvunget vittne till denna scen. Med klappande hjerta och nedslagna ögon lemnade han sin gömda plats och inträdde i rummet, der grefvinnan nu befann sig ensam, och öfvergifven af den styrka, som hennes ansträngningar i prinsens närvaro framkallat, hade nedsjunkit i en soffa, ett rof för sina upprörda känslor. Den strid som försiggick inom hennes bröst kämpades med föga mindre våldsamhet nu inom Axels, der han stod och betraktade henne, så skön i sin smärta, utan att våga bryta den heliga tystnaden omkring henne, hvari afskedets suckar ännu tycktes andas. Slutligen och sedan hon länge synts liksom frånvarande för all yttre känsla, lade sig uttrycket af en mild undergifvenhet öfver hennes ansigte, såsom om en bön lugnande gått genom hennes själ och bringat lindring i hennes smärta. Vid det hon slog upp sina ögon och varseblef Axel, reste hon sig upp, räckte honom handen och sade: — Ödet har gjort er till förtrogen af mitt hjertas hemlighet, och jag prisar försynen att det träffat en så ädel själ som er. Ni kan icke missförstå hvad jag känner och måste känna och ni skall icke fördömma det. Hård har striden varit, mycket hård.... En sakta snyftning hindrade henne att säga mera. Hon tryckte Axels hand och lät sin länge hvila i hans. — Ni är den enda — fortfor hon, sedan rösten något hemtat sig — den enda som vet att jag lider, hvad jag lider. Min mor, mina bröder, jag kan icke göra dem till mina förtrogna. — — — Jag måste ensam bära min smärta, kämpa mina strider. — — — Tack för hvad ni gjort! Bed för mig, och må himlen bönhöra er! Axel kunde endast med handen på hjertat uttrycka hvad han ville svara. Hans ögon tårades och hans bröst pressades af qvälda suckar. Han hade inga ord för de känslor som öfverväldigade honom. De voro smärtans, men en smäta, den han ej ville bortbyta mot all jordens sällhet, :