Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1855, sida 1

vill påbörda Sparrenstjerna. Jag påstår att vi i afseende på Nordenhööks lycka för dagen äro alla mera afundsjuka än okunniga, emedan honom är den äran beskärd att vara utsedd till kavaljer på jagten åt den skönaste af drottningens damer, nemliIgen den enda damen i hennes svit, er kusin, min baron, den unga fröken Sparrenstjerna. Och jag förklarar att så länge det i drottningens hof finnes en stjerna af denna klarhet att spilla sitt lif för, vore det en dumhet att våga det för er sjelf. — Det kan ni säga, men jag, som är hennes kusin och Isett henne vexa upp hemma i mina egna foraldrars hus vet battre att bedömma det der, och jag vet också hvad jag säger, och kan svara för det tillika. — Valan — sade hans tvistebroder. — Låt höra min baron, hvad ni vet för godt! Vi lyssna alla gerna till en liten nätt historia, här under vår väntan, och taga vi den för god, så lofvar jag er en afbön. — Så god som ni ännu hört en historia — svarade Sparrenstjerna blidkad. — Hvarför tror ni den lyckan fallit på Nordenhöks del? Jo derför att min vackra kusin är kär i honom, och drottningen ibland har sina svagheter för sådane fall. — Min baron — sade Axel med liflig förtrytsamhet — ni glömmer att om någon annan kunde tillåta sig ett dylikt skämt, vore ni den som borde straffa det, och att er kusin har rättighet att i er vänta sin försvarare. — Jag har också rättigheten att vara min egen försvarare, och ni hör nu om jag ingenting visste mer än en nolla. — Ovardigt! — utstötte Axel. — Åh i förtroende mellan oss unsgkarlar, betyder det ingenting; och ni, min kära Nordenhöök har minst skäl att ta humör öfver det. Ni skulle bara sett hur hon gömmer relikerna af en solsjeder ni lärer trampat sönder för henne. Den får inte lagas, emedan hon just i ruinerna af grannlåten har souveniret af er. — Afund och jalousi! — skrattade de andra. — Nej, på min ära! ty som jag sagt, vi äro uppfödde tillsammans och jag känner henne till punkt och pricka. Samtalet hann ej fortsättas längre innan dörren, hvarpå Axel så ofta såstat sina blickar öppnades och gamla grefvinnan Ebba med sin sonhustru, Maria Eufrosina inträdde. Vid deras åsyn gick Axel dem till möte och sade till den förra: — Mod min grefvinnal Drottningen har visserligen vägrat alt mottaga er, men det kan: blott vara af fruktan att nodgas KATA cv it Va 4 1 Y Å