att den kan skada krigsoperationerna och alliansen med Frankrike. Men då regeringen förklarat sig beredd att ingå på undersökningen, så hyser han ej nägot betänkande att antaga den plats som uppdragits honom såsom medlem af kommissionen, men tror, att undersökningen ej skall hafva det resultat man deraf väntat sig, utan efter nästan ändlös tid finna sitt slut i landets allmänna missnöje. Äfven hr. Lowe finner undersökningen betänklig, i synnerhet med afseende på Jorhällanderna till Frankrike. Herr Scott talar för, hr. Vernon och Palh emot kommissionen. Hr Laing anser undersökningen såsom det bästa medel att bana vägen för en grundlig militärreform, hvilken är oafvislig i alla händelser, vare sig att man nu lyckas att sluta fred, eller kriget måste fortsättas. Äfven sir John Packington förklarar undersökningen för oafvislig, emedan folket fordrar med högan röst att få reda på orsaken till det onda, hvars tillvaro icke kan förnekas, och emedan man icke längre kan afspisa det med granna talesätt. Han å sin sida finner orsakerna till det onda ligga endast och allenast i Aberdeenska styrelsens usla förvaltning. Skulle han namngifva de medlemmar, som han ansåge för de mest skyldige, så skulle det icke vara hertigen af Newcastle, utan ord John Russel och lord Palmerston. Den sistnämndes ställning i synnerhet förekommer honom särdeles egen. Han kan icke begripa, huru det kommer sig, att den ädle lorden nu gillar ett förfarande, som han för knappast 8 dagar sedan på det yttersta ogillade och derrtill förklarade för författningsvidrigt. Om han då verkligen menat hvad han sagt, så har man svårt att förklara sig, huru han nu kan gilla hvad han då förklarade för författningsvidrigt. Han (sir J. P.) kan blott under 2:ne vilkor gå in på att fungera som medlem i kommissionen: för det första att undersökningen är grundlig och fullständig, och för det andra att den börjar med begynnelsen af expeditionen, på det att man må erfara, hvem som egentligen är skuld dertill, att en expedition, hvilken lord Hardinge (högste befälhafvaren öfver Englands krigsmakt) betecknat som farlig, företagits så sent på året och med så ringa kännedom om förhållandena. Herr S. Wortley beklagar, att lord Palmerstons eftergifvenhet att gå in på en undersökning, hvilken är vådlig för alliansen med Frankrike, måste bereda de civila embetsmännen vid armåen de största förlägenheter och i och för sig är en orättvisa, enär frånvarande personer, som icke kunna försvara sig, skola se sina handlingar underkastade en undersökning. Herr Walpole (inrikesminister under grefve Derby) riktar sitt anförande hufvudsakligen emot sir James Graham. Han medgifver, att saken har sina obeqvämligheter, men söker ådagalägga, att undersökningen under nuvarande förhållanden är oundviklig och rent af genom nödvändigheten påtrugats huset. Icke fåfänga, icke parti-afsigter, icke ärelystnad har framkallat motionen om en undersökning, utan den hos hvarje medlem af huset inneboende öfvertygelsen, att felaktigheter existera, som måste afhjelpas. Dessutom gör sig den öfvertygelsen allmännast gällande ibland folket, att huset har den pligten att taga notis af saken, att det måste undersöka, hvari orsakerna till det onda ligga, att det har att tadla felen, om de blifvit begångna af enskilta, och om de ligga i systemet, grundligen rena systemet från dem. För öfrigt förklarar sig äfven hr Walpole för att undersökningen måtte inskrankas inom sådana gränsor, att den ej träder hindrande i vägen för operationerna till sjös och lands. Herr Gladstone söker sedan i ett ganska utförligt anförande rättfärdiga sin hållning under denna angelägenhet. Han går tillbaka till Aberdeenska ministerens upplösning och lord Derbys försök att bilda en ny samt förklarar sitt inträde i Palmerstonska ministeren ur den omständigheten, att han ansett det för sin