Berättaren fortsätter i sin enkla ock naiva styl sålunda: Det hände en natt att Romeo gick en viss gata, hvarpå han vanligen infann sig för att se Julia (ty hennes fönster låg åt denna gata) och tillkännagaf genom en nysning eller något annat tecken sin närvaro. Julia öppnade straxt fönstret, och sedan hon vid mänskenet öfvertygat sig att det var han, och han likaledes förvissat sig att det var hon, helsade de hvarandra höfligt; talade mycket om sin kärlek och öfverenskommo slutligen att de skulle gifta sig med hvarandra och att broder Leonardo di Reggio, en Minoritermunk från San Francesco, skulle förrätta vigseln. Denne ordensbroder var teologie doktor, stor filosof, utmärkt alkemist och mycket berömd i magiska konster. Han var äfven biktfader åt Julias moder, och hade mycket att skaffa icke blott i hennes och andras hus af familjen Capuletti, utan jemväl i hus af familjen Montechi, ja halfva staden biktade sig för honom. Det beslöts att Romeo skulle besöka denne munk och berätta honom allt. Romeo beger sig nu till ordensbrodern, och sedan Leonardo noga öfvervägt saken, sedan han länge öfverlagt och gått till råds med sig sjelf lofvar han sin hjelp. Denna förening kunde efter hans mening, om den klokt leddes, icke förfela att försona två mäktiga familjer, och kunde ban sålunda befordra Veronas lycka. Dessutom visste Leonardo ganska väl att detta just var herr Bartolomeo della Scalas politik, ty änskönt denne ännu icke lyckats fullt återställa freden mellan de Guelfiska Capuletti och de Ghibelliniska Montecchi, hade han dock kommit så långt, att man ömsesidigt helsade på hvarandra, och att de yngre medlemmarne af begge familjerna villigt lemnade företräde åt de äldre. Sedan planen var uppgjord, kom det blott an på att få ett gynsamt tillfälle att utföra den. Den tillstun dande påskhögtiden erbjöd ett sådant. De syratio dagarne äro en tid då man biktar sig. Julia begaf sig derföre med sin mor till kyrkan San Francesco som låg inom borgen, och då bon inträdt i en biktstol, som broder Leonardo anvisat, fällde munken genast gallret och vigde henne med Romeo, som hade tagit plats i ett annat hörn af biktstolen. Två eller tre nätter derefter fullbordades giftermålet med tillhjelp af en husets gamla tjenarinna (diuna scaltrita vecchia di casa) som förde mannen till sin hustru. Man räknade emellertid på broder Leonardos löfte att förbereda föräldrarne och erhålla deras samtycke till den fullbordade handlingen; munken sjelf skulle i nödfall stödja sig på Herr Bartolomeo della Scalas auktoritet. Trogen sitt gifna ord och hjeriligt tillgifven de unga nygifta, tänkte munken på ett medel att upppå sitt mål, och hade redan beslutat att taga det afgörande steget dagen efter Påsk. Emellert d inträffade den sorgliga tilldragelsen vid Borsari-porten, och utsigten till försoning mellan de begge familjerna blef för lång tid uppskjuten, om icke för alltid förstörd. Utmanad af Tebaldo på ett sätt, att han icke kunde undgå att gripa till vapen, dödar Romeo Julias bror med ett hugg i strupen (duna stoccatta nolla gola) och. flyr till, Mantua, -för att vara sin maka så nära som möjligt och med broder Leonardos tillhjelp kunna meddela sig med henne. Emellertid håller man på i palatset Capuletti att bortgifta Giulietta. Förskräckt och i yttersta bryderi hvad beslut hon skall fatta, vänder bon sig som vanligt till den gode munken och uppsöker bonom i hans biktstol under en religiös förevändning. -Sedan de länge rådslagit tillsammans, blef det öfverenskommet att munken skulle skicka Julia ett visst pulfver, som hade kraft att insöfva och göra skendöd, om man blandade det i vin eller något annat fludium. Och Julia buren till Capuletska familjegrafven, som fanns i munkens kyrka, skulle under natten bortföras derifrån och förklädd föras till Romeo, som man förut genom ett sändebud underrättat om allt. Skendöden, begrafniogen, allt gick efter önskan; men innan munkens budskap träffar Romeo, mottager denne från ett annat häll underrättelse om Julias död. Han lemnar skyndsamt Mantua, och följd af en tjenare kommer ban till Verona just i den stund man sluter stadsporten om aftonen efter Julias begrafning. I djupa natten och utan att inträda i staden, begifver ban sig genast med sin tjenare till kyrkan San Francesco, der han visste att hans älskade hvilade; och sedan han öppnat hennes graf, som var utanför kyrkan, gjuter ban rikliga och bittra tårar öfver det tillbedda liket. Besegrad af sin smärta och icke längre i stånd att fördraga lifvet, dödar ban sig vid hennes sida förmedelst ett gift som han för detta ändamål bar på sig. Mean begriper den goda munkens sörtvislan och förskräckelse när ban tillbakavänder till kyrkogården för att bemta Julia derifrån, och påträffar Romeo död och hans tjenare vanmäktig. Då stunden var kommen och pulvret hade gjort verkan vaknade Julia och öfverraskades bögligen att finna Romeo bredvid sig; men då hon af munken och tjenaren blef underrättad om förhållandet, kände hon en sä våldsam och djup smärta att hon uppgaf andan vid sin Romeos bröst utan att kunna uttala ett ord. Om morgonen kringspriddes historien i staden. Så snart Herr Bartolomeo della Scala blef underrättad om den, begaf han sig med ett stort följe adelsmän till San Frencesco, betraktade liken me! djup rörelse och lät munken och tjenaren berätta historien från punkt till punkt. Han befallde derrå att föranstalta en ståtlig begrafning åt de begge älskande. Denna sorgfest bevistades af de begge familjerna Capuletti och Montecchi. De båda makarnes lik jordfästades vid hvarandras sida; deras monument bar jag sjelf ofta besökt.s Ännu i dag visar man i Verona Romeos och Ju lias graf, äfvensom Capulettis palats; den förra, en granitsten af omkring 6 fots längd, är urbolkad och tjenar som reservoir för en fontän; det sednare är ett stort varumagasin. Men Shakespeares snille bar försäkrat odödlighet för alla tider åt dessa offer för en ådal ark Alveklio Lärlat (Sn PY